I somras läste jag för ovanlighetens skull två biografier. Den ena var denna fantastiska berättelse av Ingrid Betancourt som beskrev sin fångenskap hos FARC-gerillan i Columbia. (Den andra ska jag berätta om en annan gång)

Hennes beskrivningar av djungeln var så levande att jag bokstavligt talat befann mig precis där!

Men det var framförallt de levande beskrivningarna av hennes ständigt närvarande medvetande som imponerade på mig. Så stark och ändå alltid så insiktsfull och kärleksfull!

Hon berövades förutom sin frihet även 6 år och fem månader av sina barns uppväxt!. Återseendet av barnen och andra släktingar efter fritagningen blev naturligtvis väldigt känslofyllt

Läs den!