Idag vill jag visa en annan av min pappas dikter. Under en lång tid var han djupt berörd över den tidens händelser präglade av en stormakt som brutalt slog ner allt motstånd och inte särskilt långt ifrån oss geografiskt.

UNGERSK TRAGEDI

 

Väl tyckte vi folk från Västerlandet

att du ljutit tillräckligt med blod,

att du nog blivit åderlåten

av turkars kroksablar

och skoningslösa habsburgska svärd,

av blodtörstiga kosackers lansar

och grymma slavers bajonetter.

Vi har läst din stolta historia

och känt din stolthet

för Arpad stadsgrundaren,

och Stefan, den helige kungen,

för Janos Hunyadi, som framgångsrikt

försvarade vårt västerland

mot halvmånens horder.

Vi känner ock hjälten Zrinyi,

som kroksabeln slog,

och känner den stolta ätten Rakoszi,

som slog sina pannor blodiga

mot Habsburgs övervälde.

Även känner vi Kossuth och Görgey,

som stred sin hopplösa kamp

mot Habsburgs och tsarens

hämndgiriga frihetshat,

och Damjanisch och Nagy,

som i repet fick sona

sin frihetslängtan,

och Sandor Petöfi, den store,

vars skaldelåga släcktes

av en rysk bajonett

Två världskrig kämpade du ock

dig igenom,

många av dina söner ljöt då sitt blod

för ryska bajonetter.

I rättvisans namn

för allt vad mänskligt är,

här borde gränsen gå,

men nej, ditt öde var

ännu ej fullbordat.

Elva år av rött förtryck

av slaveri och fattigdom

fick dig att åter resa dig,

blodet flöt åter i Budapest,

men de besoldade förrädarna

slog du ut.

Nu i himlens namn,

nu måste frihetstimmen randas,

nu måste ödets blad väl vända sig.

Magyar, så tyckte vi, så trodde vi.

Men skoningslöst den slog,

den röde hämnaren.

Åter flöt blodet i Budapest

Är du denna gång

till döden åderlåten

av bolschevikisk blodtörst?

Under stridsvagnars larvfötter

förintas du,

för den röda soldateskens

kulsprutesalvor

dör du nu och med dig

Ungerns frihet.

Magyar, din olycka är,

att du med frihetslängtan fötts,

att du vill leva fritt och riktigt,

att du föraktar slavens lott

och hatar tyranni och övervåld.

Vad är nu din lott,

o, Magyar,

när är din kalk

till brädden fylld?

Vi vilja skrika ut vårt raseri,

vår avsky mot tyrannen

av vanmakt dock vår stämma kvävs

vi kunna intet göra.

Nu spolas gatorna i Budapest

av flodens vatten rena,

och dina söners blod

rann i kloaker ner.

Det finns dock kvar i asfalten

och ropar högt på hämnd,

om krav på Ungerns frihet

och bödelsdrängars ändalykt.

Stridsvagnsgnissel

och kulsprutesmatter

överöstas av den stämman,

som starkt stiger upp

från blodstänkt gatsten.

4.11.1956 – Dagen efter Ungerns ”Bartoleomeinatt”

Tack för idag. Vi ses i morgon!

Lotta