Det pratas inte mycket om det nuförtiden.

Vår tid har egna krig att prata om.

Likväl blev människor dödade, då som nu. Tur att poeter talar om det som händer, för vi ska väl inte glömma vår historia?

Dag #5 I NaPoWriMo. Passa på att se alla fantastiska deltagare här!

HJÄLTEN

Han var en hjälte och fick medalj, postumt.

Och hans namn blev ristat i sten,

en kulspruteskytt, som skött sitt jobb,

och som sköt en kinesisk kapten.

Fjorton snedögda vrålande djävlar

Hade han klarat utav.

Fjorton snedögda gråtande mödrar

sågo ej sönernas grav.

Och modern i Kansas sörjde sin son,

som begrovs i främmande land.

Och flickan sörjde sin käre soldat,

som blev kvar på slagfältets sand.

Han önskade ej döden, den unge soldaten,

nej, livet och flickan älskade han,

han ville ej vara hjälte, tänkte ej på

medaljen,

stympning och död han overkligt fann.

Men han kunde sitt jobb och skötte det väl,

kulsprutans smatter blev hans musik,

lömska, tjutande gulingars död,

kanonernas dån och de sårades skrik.

Och när det slutliga anloppet kom,

satt han där lugnt på sin plats.

”Andra dör nog, blott icke jag”,

han formade tryggt sin sats.

Och kulsprutans pipa blev varm

av dödar som slungats därur,

och fienders kroppar hopade sig

och till slut blev det ynglingens tur.

Bajonetten som blänkte och borrades in

i hans svettiga flämtande bröst,

och blodet som stritt rann ur hans sår,

försökte han hejda med tanke och röst.

Och handen, som förr styrt plogen,

och smekt flickans barm,

kramade ännu kolven på vapnet,

sen föll ned hans arm.

En livlös kropp på den smutsiga sanden

– hans dödsskri hade ingen stört –

ett kadaver bland tusentals andra,

som kriget med sitt dödsgift rört.

Så blev hans öde, den unge Kansasbonden,

sen blev han hjälte och dagens namn,

men medaljen, som han fick postumt,

drog honom icke ur dödens famn.

juni 1954 (Korea-kriget)