Om man ser en hunds tänder brukar man backa undan och undvika kontakt.

Därför brukar hunden normalt inte visa sina tänder utan istället fokusera på sin svans.

Med tydliga viftningar signalerar den att den är hur vänlig som helst och bara längtar efter samhörighet.

Jag tycker människors förhållande till varandra verkar lite mer komplicerat än hundarnas sätt.

Ibland längtar vi efter kontakt med andra männsikor, men till vårt sätt visar vi tänderna istället för att vifta på svansen. Då kan ju inte medmänniskan förstå oss och då får vi inte någon kontakt.

Om vi är lika motstridiga i vårt inre känsloliv  blir vi ju förvirrade och paralyserade. Då stannar vårt system upp för ett tag medan vi försöker bestämma oss för vilka känslor vi ska ha, hur vi ska förhålla oss till dem och vilka konsekvenser det ska få.

För enkelhetens skull kanske vi väljer att stoppa undan känslor av förvirring, sorg, saknad för de är lite för svåra att ta del av just då. Vi kan ju alltid ta hand om det lite senare. När vi har bättre med tid, eller kanske vet bättre hur vi ska sköta det.

Känslorna blir undanstoppade någonstans i vårt medvetande, de måste ju ta vägen någonstans. Efter ett tag blir nya känslor undanstoppade där i medvetandet och sedan ytterligare fler. Det börjar bli ganska fullt där nu.

Ett förvirrat, paralyserat känsloliv blir som en stor, hård klump inom oss. Den växer för varje ny kvävd känsla och till slut är klumpen så stor att vi inte längre kan se med vårt hjärta.

Det är kanske då det börjar bli svårt för oss att avgöra om vi ska vifta på svansen eller visa tänderna när vi träffar någon.

Det kanske är så att ju enklare, rakare, mer sanningsenligt mot oss själva vårt inre känsloliv är desto mer sanningsenliga blir vi i våra möte med andra människor.

Vill vi vara med andra människor? Är vi beredda på att bli sanna mot oss själva först för att sedan kunna ha ärliga förhållande med andra?

Komplicerat? Ja, kanske lite. Men värt det, definitivt.

Jag önskar dig mycket kärlek och glädje idag.

Lotta