Så jag försöker skriva!

Ibland.

När inget annat kommer emellan.

Konstigt hur ofta det kommer saker emellan!

🙂

Så jag anmälde mig till en skrivkurs! För att bli motiverad. Och jag betalade för den med mina födelsedagspengar (Tack mamma och pappa!) TJo flöjt, vad bra det gick i början! Men sedan blev jag sjuk, och sedan var det min födelsedag, och sedan…ja, jag hinner helt enkelt inte!

Eller hur är det egentligen?? Visst hade jag kunnat klämma in tio minuter om dagen? Men det är lite för svårt att anstränga mig och det är lite för obehagligt att verkligen genomföra något. Jag visade mina små alster för äkte mannen och han tyckte de var bra. Hmm, ja men då så. Då behöver jag ju inte bevisa något mer.

Jo visst behöver jag det! Jag behöver verkligen bevisa för mig själv att jag kan fortsätta att komma på något att skriva om.

Vår kurs-uppgift går ut på att skriva fortsättningen på en halv mening. Vi ska skriva i ca tio minuter och inte redigera. Sedan skicka in det. Nu ligger jag back flera dagar men det senaste jag skrev blev så här:

Det var en mörk och stormig natt som kunde få de flesta människor och djur att söka skydd och vänta in morgonen. Men inte Victoria. Stormandet ute stämde överens med hennes stormiga inre. Naturens ihärdiga krafter återspeglade hennes egen envisa, livgivande inre kraft. Hon hade kämpat mot sjukdomen i åtta månader, sju dagar och 34 minuter. Idag hade hon fått beskedet att den var besegrad. För tillfället iallafall. Hon vet inte vad som väntar längre fram i livet men det spelar ingen roll just nu. Idag är hon i livet. Idag kan hon välja att vara ute i stormen och låta vinden slita och dra i hennes kropp fast hon står emot och har båda fötterna stadigt mot marken. Hon välkomnar att regnet känns kallt och ogästvänligt mot hennes ansikte därför att hon faktiskt kan känna något. En gigantiskt stor känsla av kärlek fyller upp hela hennes inre. Känslan av att uppleva livet.

Tänk vad man krånglar till det ändå. Det är ju när jag skriver jag känner mig som mest nära mig själv. Det är ju det jag allra helst vill göra. Och ändå saboterar man det genom att skjuta upp, frödröja, skymma undan.

Få se nu om jag kommer igång och fyller på med de uppgifterna jag hoppat över??

Kanske att levandegöra det på bloggen såhär är motiverande?

Vi får väl se.

Jag önskar dig en vacker och produktiv dag!

Lotta