Det är en ny dag.

Nya möjligheter finns tillgänliga!

Det känns spännande att inte veta. Att hoppas på glädje och lycka, kärlek, bekräftelse, mod, ja säkert många andra saker också.

Men, javisst ja. Man har ju fått lära sig att man ska leva i nuet och inte oroa sig för framtiden och inte se bakåt med negativa tankar. Konstigt så svårt det är ändå, att bara vara i nuet.

Om jag verkligen anstränger mig. Att se mig själv där jag är exakt just nu. Stolen jag sitter på, lampan bredvid mig, rummet runtomkring, ljudet från någon som spikar (?) då kan jag för ett ögonblick vara precis närvarande. Det varar bara ett ögonblick för sedan fladdrar tankarna iväg direkt igen. Men under några andetag var jag precis i mitt nu. Jag lyckades känna glädje och lycka, kärlek, bekräftelse och mod för det jag har i min närvaro i denna sekund.

Är det för komplicerat att tänka på? För mig är det helt naturligt. Jag tänker hela tiden, funderar på hur jag ska utveckla mig själv till en klok människa. Funderar på hur jag ska kunna förmedla tankar jag tycker är viktiga till andra människor så att de kan få idéer till att gå vidare med sina liv.

Men ibland tittar vänner underligt på mig när jag säger något och då går det upp för mig; jag sa nog något konstigt? Och vad är egentligen ‘konstig’? Alla är ju unika så det finns lika många tankemönster som individer. Ändå är vissa tankesätt utvecklade efter arv och miljö och vissa inställningar har formats till normer. Men det behöver ju inte vara det enda rätta? Ja, eftersom vi fortfarande är vänner har de väl vant sig vid mig och accepterar det jag säger, och förmodligen sorterar bort en del.

Kan du känna ibland att andra upplever dig som ‘annorlunda’ när du säger något som verkar självklart för dig?

Jag försöker vara uppmärksam på deras reaktioner för jag vill ju vara beredd på att lära mig något nytt. Vad de säger kan vara viktigt för mig och precis det jag behöver höra just då. Men jag vill inte tappa taget om det som är unikt jag. Liksom jag respekterar den unika person jag talar med.

Jag har sparat ett citat från en bok jag läste för ett tag sedan, den heter ”Den inre vägen” av Christhild Ritter

Ju medvetnare vi fattar våra beslut och ju trofastare vi är mot dem desto mer stärks vårt jag och desto större kraft får vi.

Det kändes viktigt att skriva det idag.

Jag lever ju som bekant inte alltid som jag lär. Därför sitter jag just nu och lyssnar på fågelkvitter och sommarljud, du kan också lyssna här:

http://www.youtube.com/watch?

Det är riktigt mysigt faktiskt.

Nu ska jag fortsätta måla på min tavla, som ser jättekonstig ut, men som ändå har något lovande i sig.

Jag önskar dig en underbar dag!

Lotta