Min pappa fyller 90 år den 20 juli.

Undrar om han kommer att göra det?

Hur sätter man ord på ett helt liv tillsammans?

Hur säger man det där som man inte riktigt kan säga?

Nu har jag stått vid sidan om i ett antal månader och sett honom brytas ner och bli svagare. Vi syskon hjälper till med vårdplatser och hjäpmedel.  Jag förstår ju att det kommer att ta slut, men vill ändå inte. Jag vill bara sitta ner och prata som förr igen. Det kommer aldrig mer att bli så.

Ibland samlas mina ord i korta meningar. Idag är en sådan dag.

En kapten

Kapten på ett skepp
med en vilsen matros
jag följde med
som betalande gäst
mitt pris blev mig själv,
en trasslig person.

Du styrde mitt skepp
med varsam hand
lärde mig kärleksfullt
om livet ombord
med humor och kunskap
seglade vi fram
inga stormar i början
ingen oro fanns.

Då matrosen tog över
vaknade Neptunus till liv
vågorna ruskade vår båt
hit och dit
när både solen och månen
skymdes av moln
blev varje dag en kamp
ingen riktning fanns.

När det stormade som värst
spolades jag överbord
osäker först men lättad också
havet var ju rent och luften fri
jag såg dig på avstånd
kvar på ditt skepp
men havet var stort
jag nådde inte dit.

För dig var det aldrig ett alternativ
att hoppa i och simma lugnt med mig
en kapten överger aldrig
ett sjunkande skepp
och ditt fartyg seglade,
dock trasigt,
men vidare trots allt.

Nu står jag på min strand
och ser ditt skepp med
din matros i ständig dimma
och du själv inte längre
går vakt på ditt däck.
Jag önskar så starkt
göra en saga sann
att ett hjärta från
En Holländare kan få
ditt skepp att
flyga fram.

Det går inte att förstå
ett liv utan dig
du är min kapten
du var mitt allt
vad gör jag på en strand
där jag inte längre
kan se mot horisonten
att du är nära
mina ord tar slut
mitt hjärta svämmar över
att se dig segla bort
är det svåraste jag gjort.

Jag säger trots allt tack till livet, för den resa vi har gjort tillsammans. Och för den tid vi ännu har kvar.

Var rädd om dig idag.

Lotta