Till dig Pappa…..

snödroppe

Min pappa fyller 90 år den 20 juli.

Undrar om han kommer att göra det?

Hur sätter man ord på ett helt liv tillsammans?

Hur säger man det där som man inte riktigt kan säga?

Nu har jag stått vid sidan om i ett antal månader och sett honom brytas ner och bli svagare. Vi syskon hjälper till med vårdplatser och hjäpmedel.  Jag förstår ju att det kommer att ta slut, men vill ändå inte. Jag vill bara sitta ner och prata som förr igen. Det kommer aldrig mer att bli så.

Ibland samlas mina ord i korta meningar. Idag är en sådan dag.

En kapten

Kapten på ett skepp
med en vilsen matros
jag följde med
som betalande gäst
mitt pris blev mig själv,
en trasslig person.

Du styrde mitt skepp
med varsam hand
lärde mig kärleksfullt
om livet ombord
med humor och kunskap
seglade vi fram
inga stormar i början
ingen oro fanns.

Då matrosen tog över
vaknade Neptunus till liv
vågorna ruskade vår båt
hit och dit
när både solen och månen
skymdes av moln
blev varje dag en kamp
ingen riktning fanns.

När det stormade som värst
spolades jag överbord
osäker först men lättad också
havet var ju rent och luften fri
jag såg dig på avstånd
kvar på ditt skepp
men havet var stort
jag nådde inte dit.

För dig var det aldrig ett alternativ
att hoppa i och simma lugnt med mig
en kapten överger aldrig
ett sjunkande skepp
och ditt fartyg seglade,
dock trasigt,
men vidare trots allt.

Nu står jag på min strand
och ser ditt skepp med
din matros i ständig dimma
och du själv inte längre
går vakt på ditt däck.
Jag önskar så starkt
göra en saga sann
att ett hjärta från
En Holländare kan få
ditt skepp att
flyga fram.

Det går inte att förstå
ett liv utan dig
du är min kapten
du var mitt allt
vad gör jag på en strand
där jag inte längre
kan se mot horisonten
att du är nära
mina ord tar slut
mitt hjärta svämmar över
att se dig segla bort
är det svåraste jag gjort.

Jag säger trots allt tack till livet, för den resa vi har gjort tillsammans. Och för den tid vi ännu har kvar.

Var rädd om dig idag.

Lotta

Min älskade Pappa!
Min älskade Pappa!

16 reaktioner på ”Till dig Pappa…..

  1. En sån söt pappa du har! Man säger ju söt om äldre män, inte gärna till de yngre : ) Min pappa fyller också 90 år (i maj) och vi har 75 mil emellan oss så det är inte ofta vi syns. Och när vi syns hör han ingenting, så kommunikationen blir med leenden och blinkningar. Han finns där inne, men hans yttre består av svaga ben och nyss genomgången TIA. Det är tråkigt med ålderdom när den innehåller sjukdom. Håller tummarna och åker upp i sommar.

    Gilla

  2. Jag var och är väl än på sätt och vis en ”Pappas flicka” men han dog hastigt helt oväntat vid 62 års ålder (hjärtat), 1980.
    Uppskattar din text, bra uttryckt, och önskar dig en fin tid med din pappa trots sjukdom och annat som inträffar i livets slutskede

    Gilla

  3. Så fint skrivet, Lotta. Skönt att ni är några syskon som kan hjälpas åt. När den tiden kommer för mig att hjälpa mina föräldrar, så är det bara jag. Har tyvärr inga syskon. Ha en underbar dag i solen. Kram

    Gilla

    1. Jag hoppas det kan dyka upp människor på din väg som kan hjälpa dig ändå. Även om känslorna trots allt bara är ens egna är det väldigt skönt att kunna dela med någon som står nära.

      Gilla

  4. Lotta; det är berörande att läsa det du skrivit här om din pappa och den anknytning ni har till varann! Förnuftet förstår, men känslan dröjer sig kvar. Dysterkvist, ja, må hända, men du har nog börjat förbereda dig på att inte han heller är för evigt här på jorden. Älskar en någon då saknar en också. Det du har med dig från din far – och har än; som dikten beskriver så är det ju påtagligt när den fysiska närvaron minskar för att så upphöra. Så din tillvaro med och sedan utan, är ju livet, men det bär nog för dig framöver, med en sådan relation i ”ryggen”. Du har satt ord på; kan du så dela lite med din pappa om han kan ta det. Annars räcker att vara där väldigt gott. Förutom glädjen i livet finns ju sorgen, vi glömmer nog att den hör till. Den är olika för oss, men ett gemensamt har vi all, vi rivs upp och sörjer, det har sin tid! Var där du är!

    Gilla

  5. Det är första gången som jag kikar in i din blogg, Lotta. Så vackert du skriver om din pappa. För två år sedan var jag ungefär där du är nu. Min mamma åldrades och dog så småningom. Det var en tuff tid. Fast samtidigt full av vackra stunder och så mycket kärlek mellan oss två, vi kom varandra så nära varandra.

    Jag önskar att din pappa får så bra vård som det är möjligt. Och att han får fira sina 90 år i sommar.

    Det är en underbar dikt du skrivit till honom här i din blogg, tycker jag.

    Allt gott! /Anna-Karin

    Gilla

    1. Tack Anna-Karin, du beskriver det så fint. När man kommer till detta stadiet gör man sig inte längre till, det känns viktigare att ha en ärlig relation Långa stunder sitter jag bara bredvid i tystnad och vi håller varandras händer. Tack för att du tittade in!

      Gilla

  6. Finaste moster och älskade morfar!
    Det är ofta som inte orden räcker till, tur då att en handling säger mer än tusen ord! En kram, en stilla smekning av kinden eller två händer som möts! Han vet att du finns där, att du alltid kommer att finnas där och han känner din kärlek, allas vår kärlek för tillsammans är vi starka! ❤️❤️❤️

    Gilla

Kommentera gärna!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s