En gång tyckte jag poesi var tråkigt.

Ibland är det som är tunnt och ömtåligt det vackraste att se på
Ibland är det som är tunnt och ömtåligt det vackraste att se på

Varför skriver jag poesi?

I början var det inte ett medvetet val. De första gångerna visste jag inte vad som hände.

Hur gick det till när de första dikterna blev till?:

Orden snurrar runt i huvudet utan att jag har en aning om varför eller hur det går till. Det kan vara i några dagar eller timmar eller minuter. Orden sprider sig i hela kroppen med en ogenomtränglig värme. Pockar på, pockar på. Vill bilda meningar, vill bli rader på ett papper. Till slut blir kraften oemoståndelig. Måste hitta en penna och något att skriva på. Meningarna finns redan klara i huvudet. Jag skriver utan att tänka, ord efter ord, rad efter rad. Äntligen börjar spänningen lätta. Det finns ett innehåll på pappret nu. Det handlar om något. Jag läser igenom det. Några ord har kommit fel, på någon rad är det inte riktigt harmoni. Det är lätt att ändra. Jag vet ju hur det ska vara. Jag läser det om och om igen. Det har blivit rätt, det är så här det ska vara. Just nu är den här dikten min bästa vän.

Sedan började det roliga.

Jag börjar upptäcka poesi på flera ställe på internet. Jag läser och läser. Det finns så många fantastiska diktare! Jag är överväldigad. Jag kommer aldrig bli som de, men det gör inte riktigt någonting. För jag vet att jag gör det jag måste göra. Och jag börjar lära mig saker om olika sätt att skriva poesi, jag börjar träna på olika sätt att skriva. Det är spännande med utmaningen att skriva som en uppgift och inte bara från mitt eget infall. Jag lär mig lyssna inåt, vad kan jag plocka fram från mig själv? Jag lär mig se storheten i de diktare som levt före oss. Jag läser med stor förväntan hur alla nya, unga diktare formulerar sina ord om världen vi lever i just nu.

För mig kan poesi inte längre bli tråkigt. Förut var det. Jag bläddrade alltid förbi de sidorna. Jag försod aldrig vad pappa försökte förklara när han hade läst något han tyckte var fint. Nu tycker jag det är fantastiskt att någon kan fånga så mycket innehåll med så få ord. Att det kan bli en melodi och en rytm i något man läser som gör en upphetsad och lugn på samma gång. Att en sammansättning av ord kan bli så vackert att man vill börja gråta. Eller att det blir fyndigt och roligt. En hel berättelse på bara några rader.

Kanske tycker du också om poesi?

Lotta

4 reaktioner på ”En gång tyckte jag poesi var tråkigt.

  1. Lotta, det här inlägget är bra, jag fick en egen upptäckt av ditt! Tack för det!
    Mycket vacker bild passar texten! Poesi ja, nej egentligen inte jag heller, jag kallar min poesi för poesia för jag är inte så poetisk har jag tyckt, men gillar skriva versform tydligen – den är ju så fri på ett sätt – tillsynes utan mening. Rytmisk som orytmisk. Finns oftast inte där i förväg utan blir till när jag skriver.. skriv på Lotta…

    Gilla

  2. Jag skrev dikter varje dag under en lägre tid under min sjukskrivning för något år sedan. Jag skrev hur dagen/jag kändes och sedan kortade jag ned meningarna genom att ta bort ord trots att innehållet inte försvann. Jag tyckte det var intressant att undersöka med hur få ord jag kunde använda men fortfarande förmedla samma budskap. Så jag landade ofta i sex- tio ords dikter. Tex. som denna:
    ”Vingkläddaväsen
    osynliga rör sig
    kring dig och mig”

    Ska nog ta upp det igen, för det var roligt att hålla på med. Kram

    Gilla

Kommentera gärna!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s