Det är på tiden jag skriver om något. Här har varit ganska tyst ett tag. Det har varit jul och familj och ganska mycket etnologiskrivande vid sidan om.

Jag sätter mig på vänt när det blir så. Jag vet att rätt vad det är så är flickorna inte hemma längre, uppgifterna är inlämnade och jag får tillbaka tiden med mig själv igen. Det är ok att vänta. Dessutom behöver jag lära mig ta vara på de viktiga ögonblicken. Nyårsdagen i år kände jag ett starkt behov av att börja göra varje dag viktig. Så varje kväll tänker jag tillbaka på dagen och frågar mig ”vilka stunder gav mig något värdefullt idag?” Det utvecklades snabbt till att jag redan under dagen tog till vara tillfällena som jag skulle använda till min sammanfattning. Och plötsligt blev dagarna full av vackra tillfälle som jag uppskattade och tyckte gav mitt liv mening. Detta är en viktig process som jag ägnat mig under min ”inte-skriva-period” och nu fortsätter att öva på.

Jag tror det är viktigt med sådana perioder också. Det är inte outnyttjad tid, det är skinnömsartid. Alla behöver det. Vi växer och mognar hela livet. Vårt mönster formas och passar in i den stora, vackra helheten.

Ibland behöver jag påminnas om att ta det lugnt. Under julen känner jag mig lätt frustrerad och stressad – för julen och jag är inte riktigt överens.  Jag behöver ha tålamod till att ta det lugnare emellanåt. Då lär jag mig nya saker.

Nu känner jag inspirationen börja vakna till liv igen. Det finns projekt som ska göras, ord som ska skrivas, färger som ska målas, och det är spännande! Men så kom jag på att huset snart kommer att blir tystare och mer tomt, för på söndag åker andra dottern också iväg till sin skola, precis som den första gjorde för en vecka sedan. Kanske blir det inte så mycket tvätt som ska ordnas och disk som ska diskas, men ändå, tomrummet de lämnar i mitt hjärta kan bara fyllas av deras närvaro. Vilken tur att den tredje fortfarande fladdrar omkring i mitt liv som en lyckoälva.

Så är det med människorna i våra liv. De kommer, och de går. Men om jag nu tar de där ögonblicken som fyller mina dagar och uppskattar det fina jag har så behöver jag ju inte sörja över det jag inte har. Det kan nog lösa ganska många bekymmer.

Nu ska jag vattna blommorna, för det är måndag, imorgon är det fotoklubbs-möte för första gången, det ska bli spännande. Sedan får vi se. Varje dag innehåller något som är värdefullt.

Jag önskar dig en underbar dag.

För kärlek – med kärlek.

Lotta