En stunds kontemplation över nu och då:

 Fredag 30 januari. Jag vaknade med en enda tanke som formulerade sig och upprepades: ”jag måste skriva”

När jag satte mig med block och penna var det med en osäker känsla. Första meningen behövde liksom manas fram:

Det är nu så länge sedan. Jag har glömt hur man gör, kopplingen ord-hand-sinne ligger djupt undanskymd. Andras ord har fyllt mitt medvetande ett tag. Nu behöver jag gå inåt för att hitta mina egna ord…

och då hamnade jag långt tillbaka.

Alla har vi vårt eget barn inom oss. Det barnet vi en gång var. Vi ser det inte i spegeln varje dag längre, men det finns alltid med oss och behöver vår kärlek och omtanke. En del sorg bär minnena med sig men också glädje. Vi kan inte ändra på det som varit, men vi kan påverka det som är.

Det positiva i livet är något som jag alltid kommer att brinna för. Jag ska försöka berätta om varför.

Jag växte upp med två motpoler, de två vuxna i mitt liv då, den ena personen med en negativ livssyn den andre med en positiv. Utan tvekan har det inneburit många svårlösta situationer för de individerna under åren tillsammans. Det negativa påverkade mig mest under uppväxten och ledde till djup osäkerhet på min egen tillräcklighet och duglighet och stor förvirring över vem jag var och vilka val jag skulle göra i livet.

En stor sorg över den personens val i livet kan jag se och känna idag. Mycket glädje gick förlorad när den negativa synen fördunklade möten med andra människor.

Mina egna möte med andra blev också förvirrade och osäkra under uppväxten. Umgänge uppmuntrades inte direkt och mina val av vänner ifrågasattes. Slutligen blev mitt val att inte berätta om personer jag mötte för att undvika kritik av dem. Men mina kontakter med andra människor blev inte okomplicerade och självklara. Jag visste aldrig riktigt hur jag skulle förhålla mig till andra. Jag försökte lära mig nur man ”bör bete sig” och lärde mig arbeta, umgås och till och med skaffa pojkvän. Men allt var ytligt och hela tiden undrade jag om jag gjorde ”rätt”. I nya, oförutsedda situationer behövde jag tänka ut nya strategier. Det var tröttsamt och varken produktivt eller belönande.

Den andre vuxne personen under min uppväxt var motpolen. Under det senaste året, då jag förlorat hans mänskliga närvaro, har jag tänkt över hur mycket hans positiva syn på livet har gett mig under våra år tillsammans. Det positiva hjälper mig se med mitt hjärta.

Men motpolerna var viktiga. Utan den ena hade jag inte kunnat se den andra.

Idag är jag tacksam över att den ena personen lät sitt liv bli en så svår resa. För det har hjälpt mig att se. Nu är det dags för mig att försöka ge något tillbaka till människorna i mitt liv.

Nu är varje möte i mitt liv viktigt. Varje människa lär mig något unikt.

Medan jag gått och funderat i dessa banor skickade en av mina underbara vänner detta inlägg på sin Facebooksida:

Jag ser skönhet och mening i varje människa jag möter. Var och en har en roll att spela… vara min vägledare, lärare eller elev… var och en måste leda mig dit jag behöver vara. Ni är alla vackra, jag är välsignad med er närvaro i mitt liv” (Katina Vaselopulos, övers. från engelska)

Hon uttryckte precis det jag gått och tänkt men inte riktigt formulerat.

Alla du är viktiga i mitt liv. Jag hoppas du ser många vackra och värdefulla möten i ditt liv.

För kärlek, med kärlek

Lotta