Lotta Wanners blogg

För att ord och bilder ger människor vägar till kommunikation och om vår jord ska vara en bra plats att leva på behöver vi kommunicera mera.


4 kommentarer

Novelltävling?

bok-o-ljus1.jpg

Varje gång jag ser det ordet tänker jag på genombrott.

Nu ska det hända! En litterär guru kommer att upptäcka vilken fantastisk talang jag är!

Dessutom kommer jag att tjäna pengar på det jag gör, i de fall prispengar är inkluderat.

Men den enda gången jag faktiskt skickat in ett bidrag hände inte det.

Så frågan är nu; ska jag våga denna gången??

skriva1

Hmm… sista anmälningsdag är 31 augusti….jag hinner våndas lite till.

Ska jag eller ska jag inte? Det är frågan.

Men du ska kanske??

Lotta

 


4 kommentarer

En oväntad händelse

cropped-dsc00157.jpg

Att jag skulle göra ett till inlägg inom en vecka!

Idag skickar jag med berättelsen om familjen Tallkvist.

”En annorlunda Påskhändelse” ( I dessa tider?? Hur är det möjligt)

Nu pratade alla högt i munnen på varandra. Ingen lyssnade längre på vad någon annan sa.
 
Så grannen Gunnarsson öppnade själv dörren, eftersom ingen hörde att han knackade, och klev in. Ljudnivån slog emot honom och han blev totalt överraskad. Under alla år han gått in och ut ur detta hus hade han nog aldrig upplevt något riktigt liknande här i familjen Tallkvist’s hem. Han sökte med blicken över människohavet i hopp om att upptäcka sin vän Martin’s glada uppsyn, men förgäves. Var höll han hus egentligen? Och Fru Tallkvist, Diana? Hon brukade sätta en kall öl i handen på honom så fort han satte foten innanför dörren. Var var hon nu? Och ölen?
 
Han blev medveten om hur människorna runt omkring honom var både oroliga och upprörda. Hans sinnen började vakna. Vad kunde påverka dessa kalasklädda släktingar till ett sådant kaosartat beteende? I brist på både Martin och öl började gubben Gunnarsson försöka hitta något som var normalt i sammanhanget. Ett stort påskris stod i hallen, klätt med fjädrar, ägg och allt. Det verkade ju bra. Hönor och kycklingar i fönsterkarmarna och gula blommor i krukor på borden. Så långt var allt väl. Kanske finns det lite mat i köket då om det är påskkalas, tänkte Gunnarsson förhoppningsfullt. Fast egentligen tänkte han nog mer på ölen. Påskebrygden var ju fin i år. Kanske kunde han hitta en flaska själv där i köket.
 
Han hade alltid tyckt om familjen Tallkvists rymliga kök. Ibland hade Martin och Diana tagit en svängom på det stora golvet medan de väntade på att något gott skulle bli färdigt i ugnen. Men när han öppnade dörren in var han definitivt inte beredd på det han såg. En stor lägereld på det blanka klinkergolvet! Av allt att döma hade den brunnit ett tag för fina glödbitar låg i en stor hög. Vad står nu på? Undrade Gunnarsson alldeles förvirrad. Det luktade ändå gott på något vis och han såg små foliepaket ligga inbäddade i glöden. Minsann luktade det inte vitlök! Han började tros allt känna sig lite hungrig. Han fick syn på en äldre kvinna som stod vid en stor gryta. Nyfikenheten tog överhanden och han gick det för att titta närmare.
 
– Vad är det i grytan undrar man?, frågade han damen.
Kvinnan exploderade av ord som var fyllda av känslosamma tonfall. Det var alldeles omöjligt för Gunnarsson att försöka förstå damen för hon pratade mycket fort på något språk han tyckte var obegripligt. Men det var väldigt tydligt att hon var upprörd. När hon lyfte på locket blev han alldeles överrumplad. I den stora grytan låg flera, väldigt stora humrar. Svarta såklart, och alldeles uppenbart vid liv.
 
Innan grannen Gunnarsson kunde komma på något passande att säga till den upprörda kvinnan störtade flera av de övriga gästerna in i köket. Någon var vänlig nog att sätta en kall öl i handen på Gunnarsson, Påskebrygden minsann. Och nu lyftes den stora grytan upp. I en svepande, flygande, överraskande rörelse åkte hela grytans innehåll rakt ner på den glödande bädden! Med diverse tillhyggen (var det där en golfklubba?) hjälptes flera åt att hålla humrarna kvar på glödbädden
 
Nu börjar det ju bli livat, tyckte Gunnarsson. Synd att Marin skulle missa det här!
 
Precis då stod Martin, i egen hög person, i köksdörren. Blek. Med vild blick. Kläderna sönderrivna och håret åt alla håll och kanter. Strax efter kom Diana. Även hon såg ut som om en virvelvind dragit fram över henne. Det tittade på folksamlingen runt lägerelden.
 
Otroligt nog blev det för ett ögonblick tyst i köket. Ja förutom knastrandet från elden och knapprandet från de ryckande humrarna. Ingen vågade titta på värdparet. Gunnarssn tog en klunk öl. Vilken tur ändå att han hade tittat in här idag. Detta var ju roligare än TV.
 
Martin började prata, men först hördes ingenting. Han försökte igen.
– Vem låste in oss i källaren?
Konstigt nog var det ingen som svarade.
– Vi lyckades ta oss ut genom ett mycket litet fönster. Och varför grillar ni hummer på vårt golv? Gammelmor?
Martin vände sig mot den äldre damen.
– Söte Martin! (Nu gick det ju att förstå vad hon sa!) Vi var hungriga alla och spisen fungerade inte och du vägrade hjälpa oss göra upp elden. Vi var tvungna att låsa in er så att vi kunde laga maten!
 
Martin såg verkligen ursinnig ut. Sedan var det som om hela solen lyste inne i det rökiga köket. Martin började le. Och sedan började han skratta. Han skrattade så att han tappade andan och tårarna rann. Diana fyllde i. De stod och höll om varandra och skrattade. Då började folk så försiktigt att gå fram till dem. Nu började ett kramande och hurrande och skrattande. Någon envis hummer försökte passa på att smita under tumultet. Men påpassliga matlagare puttade in dem i glöden igen.
 
Snart började mat ställas fram på borden. Gunnarsson var inne på sin tredje Påsekbrygd och det verkade inte finnas några begränsningar på den avdelningen. Han kände sig på det hela mycket nöjd. Den här högtiden hade visat sig lika givande som det brukade hos Familjen Tallkvist. Nu skulle han bara se fram emot Midsommarfirandet.
 
 

Ja så kan det gå!

Jag önskar dig en underbar dag. Kanske med julbestyr, kanske inte.

Vi ses kanske snart igen, vem vet?

Lotta


2 kommentarer

Motivation!

cropped-bok-o-ljus3.jpg

Så jag försöker skriva!

Ibland.

När inget annat kommer emellan.

Konstigt hur ofta det kommer saker emellan!

🙂

Så jag anmälde mig till en skrivkurs! För att bli motiverad. Och jag betalade för den med mina födelsedagspengar (Tack mamma och pappa!) TJo flöjt, vad bra det gick i början! Men sedan blev jag sjuk, och sedan var det min födelsedag, och sedan…ja, jag hinner helt enkelt inte!

Eller hur är det egentligen?? Visst hade jag kunnat klämma in tio minuter om dagen? Men det är lite för svårt att anstränga mig och det är lite för obehagligt att verkligen genomföra något. Jag visade mina små alster för äkte mannen och han tyckte de var bra. Hmm, ja men då så. Då behöver jag ju inte bevisa något mer.

Jo visst behöver jag det! Jag behöver verkligen bevisa för mig själv att jag kan fortsätta att komma på något att skriva om.

Vår kurs-uppgift går ut på att skriva fortsättningen på en halv mening. Vi ska skriva i ca tio minuter och inte redigera. Sedan skicka in det. Nu ligger jag back flera dagar men det senaste jag skrev blev så här:

Det var en mörk och stormig natt som kunde få de flesta människor och djur att söka skydd och vänta in morgonen. Men inte Victoria. Stormandet ute stämde överens med hennes stormiga inre. Naturens ihärdiga krafter återspeglade hennes egen envisa, livgivande inre kraft. Hon hade kämpat mot sjukdomen i åtta månader, sju dagar och 34 minuter. Idag hade hon fått beskedet att den var besegrad. För tillfället iallafall. Hon vet inte vad som väntar längre fram i livet men det spelar ingen roll just nu. Idag är hon i livet. Idag kan hon välja att vara ute i stormen och låta vinden slita och dra i hennes kropp fast hon står emot och har båda fötterna stadigt mot marken. Hon välkomnar att regnet känns kallt och ogästvänligt mot hennes ansikte därför att hon faktiskt kan känna något. En gigantiskt stor känsla av kärlek fyller upp hela hennes inre. Känslan av att uppleva livet.

Tänk vad man krånglar till det ändå. Det är ju när jag skriver jag känner mig som mest nära mig själv. Det är ju det jag allra helst vill göra. Och ändå saboterar man det genom att skjuta upp, frödröja, skymma undan.

Få se nu om jag kommer igång och fyller på med de uppgifterna jag hoppat över??

Kanske att levandegöra det på bloggen såhär är motiverande?

Vi får väl se.

Jag önskar dig en vacker och produktiv dag!

Lotta


Lämna en kommentar

När solen väl gått upp

Alldeles nypressad är den här diktantologin! Sammansatt av temat vårdikter genom en skrivgrupp som heter 1av3.

I våras kom nämligen en drivande delatagare på att vi som ville skriva vårdikter kunde delta i en grupp i gruppen och sedan rullade det på. Det skrevs vårdikter för glatta livet. Intresset var stort. Rätt vad det var föreslog nämnda deltagare att vi kunde ju trycka upp en bok med våra bidrag.

Sagt och gjort. Hon samlade ihop alla bidragen och organiserade texter och författare. Nästa steg var att en annan deltagare tog itu med jättejobbet att redigera och sammanställa hela dokumentet och skicka in det till Vulkans förlag. Där var de snabba, och vips så blev boken färdig för tryck och lagom till Bokmässan i Göteborg nästa vecka kan du hålla Våren i din hand!

Titeln? En tävling utlystes där alla fick bidra och sedan röstades titeln fram:

”När solen väl gått upp är gryningen redan borta”

Denna veckan har Vulkan ett generöst erbjudande på priset så passa på! 

För när sedan vintern tagit plats hos oss börjar nog längtan till våren komma smygande och då är det riktigt trevligt att fångas av orden som berör våren. Kanske en diktantologi är ett riktigt bra julklappstips!

Jag önskar dig en fin dag!

Lotta