Dagens vers 😃
Snurre Slingrig sprang så snabbt
framför fjorton fläckiga fasaner
till tio trötta tranors trampande
genom Grodan Gunnarssons garage
God Dag önskas du
Lotta
Dagens vers 😃
Snurre Slingrig sprang så snabbt
framför fjorton fläckiga fasaner
till tio trötta tranors trampande
genom Grodan Gunnarssons garage
God Dag önskas du
Lotta
Ensamhet – vara tillsammans med sig själv
Samhörighet – höra vad andra säger (och sig själv)
Balansen. Både ensamhet och samhörighet är viktigt för vårt välbefinnande.
Ibland glömmer jag bort ensamheten, att bara vara med mig själv. Kanske jag undviker den lite också. För om jag har en liten stund över så fyller jag den snabbt med någon elektronisk sysselsättning, istället för att lugnt och stilla ägna mig åt mig själv. Jag hade ju kunnat meditera, läsa, skriva eller bara vara. En dimension har gått förlorat och det är jag själv som förlorar på det.
Då är det är enklare att höra samman med andra, att bara följa de impulser som andra sänder ut istället för att producera impulser till sig själv.
När man är i obalans är det svårt att producera något konstruktivt.
Tid. Om jag då inte tar mig tid att bara vara med mig själv då kanske jag inte ger mig en chans att bli kreativ.
Den kreativa processen. När jag hindrar mig själv från att kommunicera med mig själv hindrar jag min egen kreativa process. Jag blir min egen sabotör.
Då ser jag två alternativ;
Jag försöker hitta en kombination av de alternativen.
När jag är i balans jobbar jag med mig själv kombinerat med att vara tillsammans med andra människor som ger mig glädje och ny energi i livet.
Ta vara på små resultat på vägen. Det är alla delar av nuet som räknas. Små resultat är också en sorts resultat.
Just nu använder jag min tid till att producera något kreativt
Jag hoppas du hittar din balans mellan ensamhet och samhörighet och att det kan ge dig ett resultat som du strävar efter.
Om vi uppskattar att livet är gott mot oss kan vi se att allt blir ok till slut.
Var rädd om dig idag.
Lotta
Första dagen i april.
Spännande med ny månad, ny säsong, många nya poesimöjligheter.
Dagens bidrag blir en barnramsa:
Vill du läsa om en elefant
Eller kanske om en blommig tant
En isprinsessa dansar elegant
Till toner av en munter musikant
Lotta
Vilken tur!
Då är det den Internationella Poesidagen!
Då kan man ju passa på att anmäla sig till den årliga poesimånaden
Nu är det ju så att jag planerat hela året för denna månaden, sedan jag deltog förra året.
Ok, tillbaka till Internationella Poesidagen:
Poetry reaffirms our common humanity by revealing to us that individuals, everywhere in the world, share the same questions and feelings.
Poetry is the mainstay of oral tradition and, over centuries, can communicate the innermost values of diverse cultures.
One of the main objectives of the Day is to support linguistic diversity through poetic expression and to offer endangered languages the opportunity to be heard within their communities.
Jag visste väl att det skulle intressera dig!
Svårt att hinna med? Frågar jag mig själv. Hoppas inte, iallafall.
Var rädd om din dag
Lotta
Det pratas inte mycket om det nuförtiden.
Vår tid har egna krig att prata om.
Likväl blev människor dödade, då som nu. Tur att poeter talar om det som händer, för vi ska väl inte glömma vår historia?
Dag #5 I NaPoWriMo. Passa på att se alla fantastiska deltagare här!
HJÄLTEN
Han var en hjälte och fick medalj, postumt.
Och hans namn blev ristat i sten,
en kulspruteskytt, som skött sitt jobb,
och som sköt en kinesisk kapten.
Fjorton snedögda vrålande djävlar
Hade han klarat utav.
Fjorton snedögda gråtande mödrar
sågo ej sönernas grav.
Och modern i Kansas sörjde sin son,
som begrovs i främmande land.
Och flickan sörjde sin käre soldat,
som blev kvar på slagfältets sand.
Han önskade ej döden, den unge soldaten,
nej, livet och flickan älskade han,
han ville ej vara hjälte, tänkte ej på
medaljen,
stympning och död han overkligt fann.
Men han kunde sitt jobb och skötte det väl,
kulsprutans smatter blev hans musik,
lömska, tjutande gulingars död,
kanonernas dån och de sårades skrik.
Och när det slutliga anloppet kom,
satt han där lugnt på sin plats.
”Andra dör nog, blott icke jag”,
han formade tryggt sin sats.
Och kulsprutans pipa blev varm
av dödar som slungats därur,
och fienders kroppar hopade sig
och till slut blev det ynglingens tur.
Bajonetten som blänkte och borrades in
i hans svettiga flämtande bröst,
och blodet som stritt rann ur hans sår,
försökte han hejda med tanke och röst.
Och handen, som förr styrt plogen,
och smekt flickans barm,
kramade ännu kolven på vapnet,
sen föll ned hans arm.
En livlös kropp på den smutsiga sanden
– hans dödsskri hade ingen stört –
ett kadaver bland tusentals andra,
som kriget med sitt dödsgift rört.
Så blev hans öde, den unge Kansasbonden,
sen blev han hjälte och dagens namn,
men medaljen, som han fick postumt,
drog honom icke ur dödens famn.
juni 1954 (Korea-kriget)
Idag vill jag visa en annan av min pappas dikter. Under en lång tid var han djupt berörd över den tidens händelser präglade av en stormakt som brutalt slog ner allt motstånd och inte särskilt långt ifrån oss geografiskt.
UNGERSK TRAGEDI
Väl tyckte vi folk från Västerlandet
att du ljutit tillräckligt med blod,
att du nog blivit åderlåten
av turkars kroksablar
och skoningslösa habsburgska svärd,
av blodtörstiga kosackers lansar
och grymma slavers bajonetter.
Vi har läst din stolta historia
och känt din stolthet
för Arpad stadsgrundaren,
och Stefan, den helige kungen,
för Janos Hunyadi, som framgångsrikt
försvarade vårt västerland
mot halvmånens horder.
Vi känner ock hjälten Zrinyi,
som kroksabeln slog,
och känner den stolta ätten Rakoszi,
som slog sina pannor blodiga
mot Habsburgs övervälde.
Även känner vi Kossuth och Görgey,
som stred sin hopplösa kamp
mot Habsburgs och tsarens
hämndgiriga frihetshat,
och Damjanisch och Nagy,
som i repet fick sona
sin frihetslängtan,
och Sandor Petöfi, den store,
vars skaldelåga släcktes
av en rysk bajonett
Två världskrig kämpade du ock
dig igenom,
många av dina söner ljöt då sitt blod
för ryska bajonetter.
I rättvisans namn
för allt vad mänskligt är,
här borde gränsen gå,
men nej, ditt öde var
ännu ej fullbordat.
Elva år av rött förtryck
av slaveri och fattigdom
fick dig att åter resa dig,
blodet flöt åter i Budapest,
men de besoldade förrädarna
slog du ut.
Nu i himlens namn,
nu måste frihetstimmen randas,
nu måste ödets blad väl vända sig.
Magyar, så tyckte vi, så trodde vi.
Men skoningslöst den slog,
den röde hämnaren.
Åter flöt blodet i Budapest
Är du denna gång
till döden åderlåten
av bolschevikisk blodtörst?
Under stridsvagnars larvfötter
förintas du,
för den röda soldateskens
kulsprutesalvor
dör du nu och med dig
Ungerns frihet.
Magyar, din olycka är,
att du med frihetslängtan fötts,
att du vill leva fritt och riktigt,
att du föraktar slavens lott
och hatar tyranni och övervåld.
Vad är nu din lott,
o, Magyar,
när är din kalk
till brädden fylld?
Vi vilja skrika ut vårt raseri,
vår avsky mot tyrannen
av vanmakt dock vår stämma kvävs
vi kunna intet göra.
Nu spolas gatorna i Budapest
av flodens vatten rena,
och dina söners blod
rann i kloaker ner.
Det finns dock kvar i asfalten
och ropar högt på hämnd,
om krav på Ungerns frihet
och bödelsdrängars ändalykt.
Stridsvagnsgnissel
och kulsprutesmatter
överöstas av den stämman,
som starkt stiger upp
från blodstänkt gatsten.
4.11.1956 – Dagen efter Ungerns ”Bartoleomeinatt”
Tack för idag. Vi ses i morgon!
Lotta
30 dikter på 30 dagar!
Det är en rolig och spännande idé.
Jag började på min engelska sida igår, du kan se den här, men förstod plötsligt att jag ska utnyttja detta tillfället att visa min pappas dikter på denna sidan. Han skrev mycket under 50-och 60-talet och det blir en resa bakåt i tiden, Vi får en inblick i vad som rörde sig och berörde då.
Dag #3
BREV TILL MIN HUSTRU
Den eld som i min kropp nu brinner
släckas endast kan av dig.
Det heta blod i mina ådror rinner
svalkas endast kan av dig.
Min längtan kan du snart nu stilla
i gengäld kärlek skall du få,
dina kyssar skall bekymren villa,
en lycklig förening vill jag spå.
Kanske på söndag med bil till de mina
åka jag får med Jukkasjärvi-man,
om väder och badmöjligheter inte är prima
och regnet hotar och sol bakom molnen försvann.
Stålhästen dock får annars mig bära,
ångvagnen som klockan nio går härifrån,
och några timmar därefter jag är eder nära,
snart får jag återse hustru, dotter och son.
Erkki, äggkonung kallad, bäst bland vänner,
gärna vill eder träffa, hälsa på barn och på dig,
om på söndag med mig och sin Vauxhall han ränner,
får han sitta en stund vid en kopp och träffa
de dina och dig?
Ej kan jag tidpunkten nu helt bestämma,
då vi i så fall kommer till er,
vid middagstid dock till föräldrar här hemma,
avsked jag tar (hoppas jag dem återser)
Vid Oden enögde asen,
bra skall det bliva
barnen och blomma få återse.
Tusan så trevligt
vid Tor,
trycka telningar till mig.
Fanen så festligt
vid Frej,
att fatta fager hustrus händer.
aug. 1955
Vi ses i morgon!
Lotta