Lotta Wanners blogg

För att ord och bilder ger människor vägar till kommunikation och om vår jord ska vara en bra plats att leva på behöver vi kommunicera mera.


16 kommentarer

Till dig Pappa…..

snödroppe

Min pappa fyller 90 år den 20 juli.

Undrar om han kommer att göra det?

Hur sätter man ord på ett helt liv tillsammans?

Hur säger man det där som man inte riktigt kan säga?

Nu har jag stått vid sidan om i ett antal månader och sett honom brytas ner och bli svagare. Vi syskon hjälper till med vårdplatser och hjäpmedel.  Jag förstår ju att det kommer att ta slut, men vill ändå inte. Jag vill bara sitta ner och prata som förr igen. Det kommer aldrig mer att bli så.

Ibland samlas mina ord i korta meningar. Idag är en sådan dag.

En kapten

Kapten på ett skepp
med en vilsen matros
jag följde med
som betalande gäst
mitt pris blev mig själv,
en trasslig person.

Du styrde mitt skepp
med varsam hand
lärde mig kärleksfullt
om livet ombord
med humor och kunskap
seglade vi fram
inga stormar i början
ingen oro fanns.

Då matrosen tog över
vaknade Neptunus till liv
vågorna ruskade vår båt
hit och dit
när både solen och månen
skymdes av moln
blev varje dag en kamp
ingen riktning fanns.

När det stormade som värst
spolades jag överbord
osäker först men lättad också
havet var ju rent och luften fri
jag såg dig på avstånd
kvar på ditt skepp
men havet var stort
jag nådde inte dit.

För dig var det aldrig ett alternativ
att hoppa i och simma lugnt med mig
en kapten överger aldrig
ett sjunkande skepp
och ditt fartyg seglade,
dock trasigt,
men vidare trots allt.

Nu står jag på min strand
och ser ditt skepp med
din matros i ständig dimma
och du själv inte längre
går vakt på ditt däck.
Jag önskar så starkt
göra en saga sann
att ett hjärta från
En Holländare kan få
ditt skepp att
flyga fram.

Det går inte att förstå
ett liv utan dig
du är min kapten
du var mitt allt
vad gör jag på en strand
där jag inte längre
kan se mot horisonten
att du är nära
mina ord tar slut
mitt hjärta svämmar över
att se dig segla bort
är det svåraste jag gjort.

Jag säger trots allt tack till livet, för den resa vi har gjort tillsammans. Och för den tid vi ännu har kvar.

Var rädd om dig idag.

Lotta

Min älskade Pappa!

Min älskade Pappa!


4 kommentarer

I morse kom Haggan

2014-01-20 1647

I morse kom Haggan in i mig. Sur och vresig blev jag. Snäste till och med. Inte likt mig.

Men sedan kom jag på att hon var här och då vände hon sig om, vinkade och var borta. Bara sådär.

En värme av hennes närhet blev kvar. Jag gillar henne faktiskt. Hon är bara lite butter på utsidan men snäll ändå. Dessutom är hennes klokhet inspirerande.

Hon påminde mig om en helg i skogen i somras. När allting kändes magiskt. När naturen kändes viktigare än människo-påhittade gränser och kortsiktiga problem. Då glädjen och nyfikenheten till livet växte……

Trollslände sväng på en äng

Humlan mumlar

Vägen för myra bland harsyra

Trollben på sten

Morgonsol kvinnans kjol

Ormbunksblad gör dig glad

Älvlek och dans rävens svans

Trädets rot utan knot

Rassel och tassel

Framtidstro

Jag hoppas du får en bra dag idag!

Snart är det sommar igen.

Lotta


Lämna en kommentar

När solen väl gått upp

Alldeles nypressad är den här diktantologin! Sammansatt av temat vårdikter genom en skrivgrupp som heter 1av3.

I våras kom nämligen en drivande delatagare på att vi som ville skriva vårdikter kunde delta i en grupp i gruppen och sedan rullade det på. Det skrevs vårdikter för glatta livet. Intresset var stort. Rätt vad det var föreslog nämnda deltagare att vi kunde ju trycka upp en bok med våra bidrag.

Sagt och gjort. Hon samlade ihop alla bidragen och organiserade texter och författare. Nästa steg var att en annan deltagare tog itu med jättejobbet att redigera och sammanställa hela dokumentet och skicka in det till Vulkans förlag. Där var de snabba, och vips så blev boken färdig för tryck och lagom till Bokmässan i Göteborg nästa vecka kan du hålla Våren i din hand!

Titeln? En tävling utlystes där alla fick bidra och sedan röstades titeln fram:

”När solen väl gått upp är gryningen redan borta”

Denna veckan har Vulkan ett generöst erbjudande på priset så passa på! 

För när sedan vintern tagit plats hos oss börjar nog längtan till våren komma smygande och då är det riktigt trevligt att fångas av orden som berör våren. Kanske en diktantologi är ett riktigt bra julklappstips!

Jag önskar dig en fin dag!

Lotta


2 kommentarer

Inspiration från Skogen

skog

I skogen kan det hända underbara och märkliga saker.

Men man måste vara tyst och lyssna.

Man måste titta, och se.

Men först måste man varva ner….och andas…..

 

Trafiken brusar i mitt sinne,

som bussar, bilar, männskor i en stad.

Jag viker undan för att inte krocka med en tankte.

Jag skyndar mig för att hinna med att tänka mer.

I stadens brus finns det oaser,

platser där ljuden inte längre hörs.

I sinnet finns en inre stillhet,

i andetaget finner jag min ro.

 

 

Om vi bara vågar stanna upp och andas. Då kan vi hitta vårt inre lugn, och balans.

Var rädd om dig

Lotta


2 kommentarer

Romans

John Bauer

I dag visar jag en rolig dikt pappa skrivit:

ROMANS

I en skog för länge sen
levde trollet Lurvigben.
Han var led och ful och lat,
ja, det var en underlig krabat.
I en annan skog i samma år
levde trolleflickan Stripehår.
Hon var tjock och vind och sne,
ja, hon var ej grann att se.
Men på våren sjuttanfemtifem,
just när Lurvigben gick hem
från ett kalas på lönntrollkrogen
han mötte Stripehår i skogen.
De blevo genast kära i varann,
sånt hände även då, minsann.
De slogo varsin knorr på svansen,
genom fjorton skogar gick sen dansen.
Då var de trötta, stackars barn,
och lade sig att sova i en kvarn.
Sånt går egentlin’ inte för sig,
men så berättats har för mig.
Det blev naturligtvis skandal,
men trollet Lurvigben han stal
en ring och gifte sig med Stripehår
och levde lycklig sen i hundra år.


2 kommentarer

Kommer någon ihåg Koreakriget?

Det pratas inte mycket om det nuförtiden.

Vår tid har egna krig att prata om.

Likväl blev människor dödade, då som nu. Tur att poeter talar om det som händer, för vi ska väl inte glömma vår historia?

Dag #5 I NaPoWriMo. Passa på att se alla fantastiska deltagare här!

HJÄLTEN

Han var en hjälte och fick medalj, postumt.

Och hans namn blev ristat i sten,

en kulspruteskytt, som skött sitt jobb,

och som sköt en kinesisk kapten.

Fjorton snedögda vrålande djävlar

Hade han klarat utav.

Fjorton snedögda gråtande mödrar

sågo ej sönernas grav.

Och modern i Kansas sörjde sin son,

som begrovs i främmande land.

Och flickan sörjde sin käre soldat,

som blev kvar på slagfältets sand.

Han önskade ej döden, den unge soldaten,

nej, livet och flickan älskade han,

han ville ej vara hjälte, tänkte ej på

medaljen,

stympning och död han overkligt fann.

Men han kunde sitt jobb och skötte det väl,

kulsprutans smatter blev hans musik,

lömska, tjutande gulingars död,

kanonernas dån och de sårades skrik.

Och när det slutliga anloppet kom,

satt han där lugnt på sin plats.

”Andra dör nog, blott icke jag”,

han formade tryggt sin sats.

Och kulsprutans pipa blev varm

av dödar som slungats därur,

och fienders kroppar hopade sig

och till slut blev det ynglingens tur.

Bajonetten som blänkte och borrades in

i hans svettiga flämtande bröst,

och blodet som stritt rann ur hans sår,

försökte han hejda med tanke och röst.

Och handen, som förr styrt plogen,

och smekt flickans barm,

kramade ännu kolven på vapnet,

sen föll ned hans arm.

En livlös kropp på den smutsiga sanden

– hans dödsskri hade ingen stört –

ett kadaver bland tusentals andra,

som kriget med sitt dödsgift rört.

Så blev hans öde, den unge Kansasbonden,

sen blev han hjälte och dagens namn,

men medaljen, som han fick postumt,

drog honom icke ur dödens famn.

juni 1954 (Korea-kriget)