Lotta Wanners blogg

För att ord och bilder ger människor vägar till kommunikation och om vår jord ska vara en bra plats att leva på behöver vi kommunicera mera.


2 kommentarer

Balans

  

Så fick jag upp min tavla på väggen till slut.

Jag tycker faktiskt om den.

Chakrafärgerna är representerade för de är viktiga och i kombination med att vila i mörkret uppstår balansen.

Det är gjort.

Jag önskar dig en fin dag.

Tack till alla som visat mig hit

Lotta


Lämna en kommentar

Väggen

Helt nyutkommen bok. Hörde Pia Dellson på Radio Malmöhus i morse. Hon har gjort en bok av anteckningar från sin upplevelse av att gå in i väggen. Rakt på sak, korta meningar, precis som det känns. Det är en otrolig känsla att få känna igen sig i en annan människas beskrivningar.

Och om man inte själv upplevt det, men råkar känna någon som gjort det, kanske man kan få en idé om hur det kan vara.

Att hon dessutom arbetar med att hjälpa andra med utmattningsdepression men inte kände igen symtomen på sig själv innan hon drabbades, säger en del om hur svårt det kan vara att känna sig själv innifrån.

Jag känner min hjärna.
Att den finns
och att den inte fungerar.

Den har alltid varit
en del av mig
men min hjärna och jag
är inte längre samma sak.

Vi är två olika och vi är inte överens.
– Pia Dellson

Och lite längre fram, när hon börjar känna av sin återhämtning, som ju trots allt är en följd av sjukdom, även om det kanske inte alltid blir som man tänkt sig innan.

Börjar känna mig glad.
Det är något bekant,
så var det ofta för länge sedan.
Jag känner igen mig själv!

Vilken lättnad,
jag trodde jag var borta.

Så mycket mer finns att inse från den här boken. Jag skulle kunna citera hela boken, men det är ju inte riktigt meningen. Lite spännande ska det ju vara att köpa den och att titta i den igen och igen och igen.

Jag önskar dig en väldigt, väldigt bra dag 🙂

Lotta


3 kommentarer

iMöten

2014-01-20 390

En stunds kontemplation över nu och då:

 Fredag 30 januari. Jag vaknade med en enda tanke som formulerade sig och upprepades: ”jag måste skriva”

När jag satte mig med block och penna var det med en osäker känsla. Första meningen behövde liksom manas fram:

Det är nu så länge sedan. Jag har glömt hur man gör, kopplingen ord-hand-sinne ligger djupt undanskymd. Andras ord har fyllt mitt medvetande ett tag. Nu behöver jag gå inåt för att hitta mina egna ord…

och då hamnade jag långt tillbaka.

Alla har vi vårt eget barn inom oss. Det barnet vi en gång var. Vi ser det inte i spegeln varje dag längre, men det finns alltid med oss och behöver vår kärlek och omtanke. En del sorg bär minnena med sig men också glädje. Vi kan inte ändra på det som varit, men vi kan påverka det som är.

Det positiva i livet är något som jag alltid kommer att brinna för. Jag ska försöka berätta om varför.

Jag växte upp med två motpoler, de två vuxna i mitt liv då, den ena personen med en negativ livssyn den andre med en positiv. Utan tvekan har det inneburit många svårlösta situationer för de individerna under åren tillsammans. Det negativa påverkade mig mest under uppväxten och ledde till djup osäkerhet på min egen tillräcklighet och duglighet och stor förvirring över vem jag var och vilka val jag skulle göra i livet.

En stor sorg över den personens val i livet kan jag se och känna idag. Mycket glädje gick förlorad när den negativa synen fördunklade möten med andra människor.

Mina egna möte med andra blev också förvirrade och osäkra under uppväxten. Umgänge uppmuntrades inte direkt och mina val av vänner ifrågasattes. Slutligen blev mitt val att inte berätta om personer jag mötte för att undvika kritik av dem. Men mina kontakter med andra människor blev inte okomplicerade och självklara. Jag visste aldrig riktigt hur jag skulle förhålla mig till andra. Jag försökte lära mig nur man ”bör bete sig” och lärde mig arbeta, umgås och till och med skaffa pojkvän. Men allt var ytligt och hela tiden undrade jag om jag gjorde ”rätt”. I nya, oförutsedda situationer behövde jag tänka ut nya strategier. Det var tröttsamt och varken produktivt eller belönande.

Den andre vuxne personen under min uppväxt var motpolen. Under det senaste året, då jag förlorat hans mänskliga närvaro, har jag tänkt över hur mycket hans positiva syn på livet har gett mig under våra år tillsammans. Det positiva hjälper mig se med mitt hjärta.

Men motpolerna var viktiga. Utan den ena hade jag inte kunnat se den andra.

Idag är jag tacksam över att den ena personen lät sitt liv bli en så svår resa. För det har hjälpt mig att se. Nu är det dags för mig att försöka ge något tillbaka till människorna i mitt liv.

Nu är varje möte i mitt liv viktigt. Varje människa lär mig något unikt.

Medan jag gått och funderat i dessa banor skickade en av mina underbara vänner detta inlägg på sin Facebooksida:

Jag ser skönhet och mening i varje människa jag möter. Var och en har en roll att spela… vara min vägledare, lärare eller elev… var och en måste leda mig dit jag behöver vara. Ni är alla vackra, jag är välsignad med er närvaro i mitt liv” (Katina Vaselopulos, övers. från engelska)

Hon uttryckte precis det jag gått och tänkt men inte riktigt formulerat.

Alla du är viktiga i mitt liv. Jag hoppas du ser många vackra och värdefulla möten i ditt liv.

För kärlek, med kärlek

Lotta

 

 

 


2 kommentarer

Vad jag lär mig under en inte-skriva-period

svart vit björk

Det är på tiden jag skriver om något. Här har varit ganska tyst ett tag. Det har varit jul och familj och ganska mycket etnologiskrivande vid sidan om.

Jag sätter mig på vänt när det blir så. Jag vet att rätt vad det är så är flickorna inte hemma längre, uppgifterna är inlämnade och jag får tillbaka tiden med mig själv igen. Det är ok att vänta. Dessutom behöver jag lära mig ta vara på de viktiga ögonblicken. Nyårsdagen i år kände jag ett starkt behov av att börja göra varje dag viktig. Så varje kväll tänker jag tillbaka på dagen och frågar mig ”vilka stunder gav mig något värdefullt idag?” Det utvecklades snabbt till att jag redan under dagen tog till vara tillfällena som jag skulle använda till min sammanfattning. Och plötsligt blev dagarna full av vackra tillfälle som jag uppskattade och tyckte gav mitt liv mening. Detta är en viktig process som jag ägnat mig under min ”inte-skriva-period” och nu fortsätter att öva på.

Jag tror det är viktigt med sådana perioder också. Det är inte outnyttjad tid, det är skinnömsartid. Alla behöver det. Vi växer och mognar hela livet. Vårt mönster formas och passar in i den stora, vackra helheten.

Ibland behöver jag påminnas om att ta det lugnt. Under julen känner jag mig lätt frustrerad och stressad – för julen och jag är inte riktigt överens.  Jag behöver ha tålamod till att ta det lugnare emellanåt. Då lär jag mig nya saker.

Nu känner jag inspirationen börja vakna till liv igen. Det finns projekt som ska göras, ord som ska skrivas, färger som ska målas, och det är spännande! Men så kom jag på att huset snart kommer att blir tystare och mer tomt, för på söndag åker andra dottern också iväg till sin skola, precis som den första gjorde för en vecka sedan. Kanske blir det inte så mycket tvätt som ska ordnas och disk som ska diskas, men ändå, tomrummet de lämnar i mitt hjärta kan bara fyllas av deras närvaro. Vilken tur att den tredje fortfarande fladdrar omkring i mitt liv som en lyckoälva.

Så är det med människorna i våra liv. De kommer, och de går. Men om jag nu tar de där ögonblicken som fyller mina dagar och uppskattar det fina jag har så behöver jag ju inte sörja över det jag inte har. Det kan nog lösa ganska många bekymmer.

Nu ska jag vattna blommorna, för det är måndag, imorgon är det fotoklubbs-möte för första gången, det ska bli spännande. Sedan får vi se. Varje dag innehåller något som är värdefullt.

Jag önskar dig en underbar dag.

För kärlek – med kärlek.

Lotta


Lämna en kommentar

Gör en översvämning skillnad på vilket ursprung människorna som drabbas har?

mycket regn

 

Malmö har drabbats av stora känslor på sista tiden!

Kanske en underlig formulering.

Malmö har drabbats av hårda fysiska sammandrabbningar på senare tid mellan människor, med väldigt starka känsloyttringar till följd. Det ligger som en stor tung filt av sorg över staden för mig.

I går drabbades Malmö igen. Ett skyfall av ett slag jag aldrig förut varit med om ledde till att stora delar av staden översköljdes med vatten som inte kunde rinna undan.  Mycket oro och sorg till följd för de människor som drabbades av förstörda egendommar och bekymmer över hur deras vardag ska hanteras.

Det konstiga var att översvämningen drabbade alla människor lika, oberoende av ursrpung, kön, religion eller något annat som vi människor bär med oss beroende på var vi kommer ifrån och hur vårt liv har lett oss till den vi är idag.

Så om naturen själv, som ju är själva ursprunget till den här planeten vi lever på, inte skiljer på olika människor varför ska vi då hitta på att göra det?

Det som gör mig mest frustrerad i dagens samhällsdebatt är att det finns de som försöker påverka min syn på andra människor, som försöker påverka mig att skilja på olika människor, som försöker ta ifrån mig min grundläggande tanke; att jag faktiskt älskar alla människor!

Jag är helt övertygad om att det inte ger något som helst hållbart resultat för mänskligheten och den här planeten!

Två viktiga meningar behöver vi ha med oss:

  • Inför naturen är vi alla lika
  • Vi människor behöver varandra

Jag hoppas allt det gamla, smutsiga vattnet rinner ner i avloppet och ersätts av ny frisk luft.

Många kärleksfulla hälsningar till dig idag

Lotta

 

 


1 kommentar

Orden, handen

20140702-065038-24638608.jpg

när man skriver
för att andas
då det är det enda
som räknas
att förknippa
orden, handen med
allt det som strömmar,
som inte går att hejda

en mening är viktigare
än något annat
just nu,
de orden som tillsammans
blir din sanning
eller någon annans
vaggas av rytmen
vila i orden
stanna.

Lotta