EXEMPEL PÅ ÖVERGÅNGSRITUAL

SKOLAVSLUTNING

Skolavslutning vid en av kommunens grundskolor, årskurs 0-9.

Utanför varje skolbyggnad står finklädda barn stillsamt på led, två och två. Många, både tjejer och killar, har lagt omsorg om frisyren. Lärare och annan personal är också finklädda.

Framför varje klass står två elever från åttonde-klasserna med en lövad båge mellan sig som barnen ska gå bakom.  Många släktingar står utspridda runtomkring, åskådare, för att se just ”sina” barn och för att ta del av skådespelet, uppvisningen.

På gräsmattan utanför mellanstadiets byggnader står musikläraren med slagpinnar, kommunens trumlärare och elever från skolans åttor med trummor och sambainstrument. Klockan är 9.00 , musikläraren blåser i en vissla och börjar slå takten med sina pinnar. De stora trummorna fyller i och de andra instrumenten. Det är mycket medryckande. Vi har hört den melodin förut. Sommarlovet börjar här.

Skolavslutningen är övergången mellan studier och ledighet, mellan en årskurs och nästa, mellan barndom och vuxenliv. Förskoleklasserna startar kortegen och ska gå genom hela skolområdet bort till idrottshallen. Kortegen fylls på vid varje ny byggnad; klass efter klass med samlade barn och ledsagande vuxna. Sist kommer niorna med kostymer och fina klänningar, de ser högtidliga ut. Det blir en lång ström av barn i olika storlekar, med olika färger. De vuxna är i minoritet. Lövade bågarna ger en ombonad, somrig känsla. Trummorna håller takten. Det är mäktigt. Åskådarna följer efter, på behörigt avstånd. När alla utom niorna har kommit in i hallen slutar sambarytmen. Musikläraren och elevorkestern börjar spela en stämningsfull melodi på andra instrument. Det är dags för niorna att gå i procession in i hallen. De går förbi alla raderna med skolkompisar och sätter sig på stolar utplacerade på podiet som sträcker sig längs ena kortsidan av hallen.

Programmet inleds med att musikläraren önskar alla välkomna och presenterar eleverna som ska göra första musiknumret, sedan följer flera olika elevers framträdanden. Ett avbrott för prästens tal. Musikläraren inbjuder till psalmen ”Den Blomstertid nu kommer”. Alla får sjunga med, ingen text finns. Antingen kan man den eller inte. Mer sång och musik. Sedan sjunger niorna sin sång med egen text om lärarna. Den är rolig men lite svårt att uppfatta orden. Dags för rektorns tal, som vänder sig både till alla barnen i allmänhet och till niorna i synnerhet, uppmuntrar dem att gå ut och ta för sig av livet.  Stipendium utdelas. Förskolebarnen sjunger med hjälp av sin fröken traditionellt ”Tänk att du är du och tänk att jag är jag, tillsammans har vi det bra” med gester. Niorna som sitter där uppe sjöng den också på sin första skolavslutning. Det är känslomässigt för många av dem, en del flickor gråter.

Musikläraren ger tecken till att det är dags att avsluta ceremonin. Känslofull, vacker musik spelas. Åttorna ställer sig med sina lövade bågar som en väg från podiet till utgången. Förskolebarnen får varsin ros, går fram till en av niorna, överräcker rosen och hand i hand går de gemensamt av podiet och genom alla de lövade bågarna. Nu gråter både elever, lärare och föräldrar. Niorna leds bort, medan sambatåget spelar igen och deras egna mentorer ledsagar, till den speciella platsen där deras avgångs-år ska sätta sitt märke för hågkomst. Det är en plats där flera äppelträd har planterats, ett för varje år. Nu får det inte plats fler träd, därför gjuter man fast en stjärna med årtalet i en platta i marken istället. Övriga elever har gått till sina respektive klassrum för avslut och betygsutdelning.

ANALYS

Fokus för denna ritualen är eleverna och deras olika stadier i skolan. Ritualen har planerats på ett sätt där alla eleverna synliggörs. Kollektivt genom sambatåget, klassvis genom förskoleklasserna, åttorna, niorna och individuellt genom de som vill uppträda med sång eller musik. Man har skapat en högtidlig atmosfär som jag tycker ger en respekt till barnen genom budskapet att detta är deras dag och det ska göras så fint som möjligt. Utan att ta fokus från eleverna är musikläraren en central roll för genomförandet. Knappt märkbart för hon ritualen framåt genom de olika faserna.  Att det är en högtidlig dag märks även genom att barnen har ordnat sitt utseende på ett lite festligare sätt än till vardags och att många firar efter själva ceremonin dagen med familj eller vänner.

Ceremonin hade kunnat vända sig endast till barnen, som är deltagarna, men har också funnit en andra part att kommunicera med; åskådarna. Ceremonin vid skolavslutningen hjälper barnen uppleva övergången mer konkret och åskådarnas uppgift blir, förutom att se ”sina barn” delta och få en möjlighet att återuppleva egna skolavslutningar, att bekräfta det barnen upplever genom en slags gemenskap, aktörer i ett nätverk. Eva Knuts beskriver Bruno Latours tankegångar om nätverk och aktör (Knuts 2006: 41), att även det materiella, föremålen är aktörer, som t.ex. de röda rosorna och de lövade bågarna, i högsta grad. Att ”energi och kraft” i strukturen är viktigt för att beskriva kommunikationen mellan människor.

Det var början till att jag såg ceremonin i ett dualistiskt perspektiv. En övergång har två sidor, från en till en annan. Jag ser två elever som håller den lövade bågen, två talare, åskådare och deltagare, grupper av individer; elever och pedagoger och elever och familj. Och två berättelser; den ena om barnet som anpassat sig till skolformen, den andra om eleven som hamnar utanför, som inte innesluts i maktfördelningen för vem som anses stabil och kapabel (Knuts 2006: 40). Anne-Christine Hornborg förklarar ritens funktion väldigt tydligt ” […]där en stark centralmakt saknas, är riten det primära kittet mellan individ och grupp”. Vidare förklarar hon Victor Turners undersökningar om riters funktioner i samhällen och om hur individen kan komma att försonas med sitt samhälles normer genom riten.

Skolavslutning är en rit med väldigt många deltagare, alla olika individer som anpassat sig till gruppen på unika individuella sätt. Just vid denna skolavslutningen sker en framtoning som länkar individerna till gruppen. Många olika moment som främjar ett socialt samspel. (Hornborg 2005: 39,40) Ett försök att homogenisera gruppen, kanske kan det hjälpa där skolavslutningen kan vara en arena för den sorg och frustration en elev känner som faller utanför ramverket?

Det är svårt att precisera om det är en religiös ceremoni eller inte eftersom en religiös ledare vänder sig till deltagarna och åskådarna fastän själva syftet med riten inte verkar ha religiös anknytning.

Skolavslutning skulle kunna anses som en icke-religiös ritual, till skillnad från t.ex. julen, om det inte varit för att fortfarande i Sverige många skolor väljer att ha ett inslag från kyrkan med. Det är intressant hur stor betydelse kristendomen fortfarande har i vårt land, trots att det inte längre är statsreligion. På denna skola har man gett lika stor plats åt prästens tal som åt rektorns, men är det religionsfrihet? Den religiösa delen av ceremonin är inte självklar i vårt samhälle, men enligt Humphrey och Laidlow (Hornborg 2005: 88) utförs ritualen enligt kulturella konventioner som har mindre med trosföreställningar att göra än att utföra handlingarna korrekt enligt en angiven modell. Kyrkan har haft en viktig roll i svenska ritualer tidigare i svensk historia därför behöver man forska i människans utveckling genom traditioner och sociala samspel för att kunna kommunicera med dagens människa, kanske kommer det så småningom inte längre kännas relevant att prästen deltar på en skolavslutning.

För att kunna se djupet av ritualerna vill jag gå förbi de religiösa motiven och istället försöka se hur de ser ut ur individens perspektiv. Det viktiga med en ritual tycker jag är det vi låter hända med oss i upplevelsen, mer än det vi faktiskt gör, agerar. En händelse i livet som vi inte riktigt har kontroll över, något som ger oss kontakt med sidor av oss själv som ligger utanför det vardagliga livet.

Människor kan tyvärr tvingas till ritualer pga. av maktsituationer, social kontroll kallar Ann Pettersson det (Pettersson/Ulfstrand 2007: 94), många gånger med religiösa motiv, men under naturliga levnadsförhållande kan ritualer också vara trygghet, ge lugn, ge fokus, ett avslut, en början.  Att känna igen sig i sin kulturs traditioner. Ett sätt att samlas med andra från sin kultur även om man är i ett annat land. Gemensamma minnen av ritualer som skett på samma sätt i flera generationer. Det kan vara ett sätt att få frigöra känslor. Att få lov att gråta offentligt. På skolavslutningen kan barnen gråta för att de lämnar en värld de lärt känna, föräldrar kan gråta över barnen som växer ifrån dem, lärarna kan gråta över de band, känslor och engagemang de har för barnen.

Att Knuts ser livet i blivande som positivt (Knuts 2006: 40-41) är mycket inspirerande och upplysande tycker jag. Att acceptera att blivandet formar livet, att förändringar leder till nya upplevelser, att det stabila trots allt inte är stabilt därför att stabilt inte finns och därför inte behöver vara en maktfaktor.

Vårt varande består av blivande så länge vi lever, efter det … blir vi kanske ett minne. J

 

(Anm. vid skolavslutning påföljande år var inte präst deltagande)

Litteratur:

• Anne-Christine Hornborg (2005) – Ritualer
• Eva Knuts (2006) – Något gammalt, något nytt
• Ann Petterson/Anna Ulfstrand (2007) – Mellan Påsk och Kadir