Att göra kön eller ålder är en uppseendeväckande formulering. Meningen har inte en omedelbart förklarande innebörd och har man inte hört uttrycket förut förstår man först inte riktigt. Uttrycket myntades av Candace West and Don Zimmerman I artikeln ”Doing Gender” som publicerades år 1987 (Wikipedia eng.) Ordvalet är välfunnet. Att göra är en tydlig indikation för rörelse och att något fortfarande är under förändring. Det är en pågående process och inbegriper en alternering. På vilket sätt beror på ursprung, levnadsvillkor och uppsåt.

Oavsett i vilket mänskligt samhälle blir aldrig frågan om kön eller ålder avslutad. Kulturella färändringar rubbar hela tiden grunderna för de normer som satts och så görs de om. I den underbara boken ”Tanten, vem är hon? Av Marianne Liliequist, Karin Lövgren, med flera analyseras flera fall av hur ålder och kön görs och hur de på många sätt är sammanvävda. Karin Lövgren visar hur språket ombildas för nya skeden i vår utveckling genom hur Håkan Jönsson (2002) framhåller uttrycket ”mellanåldrarna” istället för ”medelåldern” (Lövgren 2010:37, fotnot). En betydande förändring. Normerna ändras, vi anpassar oss. Ålder görs annorlunda genom att andra uttryck används. ”Istället för ålder eller äldre används ord som mogen, erfaren” (Lövgren 2010: 150). Där kan man också ana att kön görs. Eller i val av adjektiven maskulint och feminint. Eller manligt och kvinnligt (Lindgren 2006: 26)
Kön och ålder görs ständigt av oss själva och av det samhälle som omger oss.
En mycket inflytelserik arena för var kön och ålder görs är de delar av reklam och media som på många olika påträngande sätt visar upp plattityder av hur kvinnor och män ska se ut, uppföra sig, konsumera.
På denna arena kan samhällsmedborgaren söka och finna trygghet genom att få sin roll, både i ålder och kön, bekräftad genom reklam och massmedias beskrivningar av de olika gestaltningarna. Även om det finns stora skillnader i hur media riktas ser man generellt sett bara de delar man känner igen och kan identifiera sig med. Medier blir som en ”uppslagsbok” med information om hur man ska uppföra sig och se ut. Ikonerna som presenteras visar upp normerna. Vilket fack passar jag in i? Vilken sorts person vill jag vara? Vissa hittar inte sin identitet i vimlet och väljer att byta kön. En person som känner sig ungdomlig tolkar ett visst utseende som godkänt men omgivningen dömer efter kön och ålder. ”Ålder görs genom tillskrivningar” (Lövgren2010: 24) Genom andras betraktelser bedöms vi och görs till mer eller mindre attraktiva. Om vi passar in i den ena eller andra gruppen. Accepteras eller inte accepteras. ”Kan jag klä mig såhär i min ålder?” (Lövgren 2010: 146) Sätter fingret på precis hur ålder och kön görs i samhället.
Kulturell dominans sker hos de individer med god ekonomi som kan konsumera attributen som krävs för att visa upp de normativa tecknen på ålder och kön.
Tydliga fall av hur ålder görs syns i reklam där företag vänder sig till konsumentgrupp i viss ålder. Man väljer äldre modeller där ålderstecken exponeras, med övertydlighet snarare än naturlig integrering. Om målet är ungdomar kan en person reagera på en teknisk produkt som invecklad med ”jag är för gammal för det” och har själv gjort en ålder på sig, dessutom markerat skillnad i ålder jämför med en annan person. Medveten marknadsföring?
Men media kan också bidra till att belysa observationer, informera om skillnader och bistå förändringar i hur ålder och eller kön görs. Genom att till exempel ge plats åt artister som Elin ”Grynet ”Ek som på 1990-talet i TV vände upp och ner på sättet att se på ”flickor”. Och i hennes senare bok där hon tydligt går in för att beskriva hur tanten görs. (Lövgren 2010: s72-74) Vetenskaper som till exempel etnologin redovisas i olika medier med resultat av fenomen som berör människan och våra insikter förändras.
Reklam och media bidrar till hur ålder och kön görs i hemmet. När mina gråa hår började synas arbetade jag fortfarande som barista på mitt eget café. På min inre kulturella karta ansåg jag att det krävdes ungdomlighet för att passa i den miljön så jag färgade mitt hår. Efter cafétiden ville jag se ut som mig själv med starka protester från de äldre döttrarna. Deras instinkt sa dem att jag automatiskt förpassades till det ”äldre” samhällsskiktet om de gråa håren syntes. Jag accepterade det. Jag är med och gör kön och ålder tydlig genom att inte visa min rätta ålder. Individualisten i mig kommer till uttryck genom att jag får vara den jag är utan någons förutfattade mening om mig beroende på vilken ålder jag har. Någonstans känner jag mig som en lögnare, någon som förråder ”saken” att alla ska få bli accepterade för den de är oavsett, kön, ålder, ursprung. Men maktlös tittar jag på, skäms och får kanske vänta till åldern gjorts tillgänglig för alla? (jmf Lövgren 2010: 146)
Kön görs för oss redan som barn. Yngsta dotterns kommentar från idrottslektionen; ”det känns så bra att ta bollen från någon av killarna för de tror alltid att tjejer inte kan”. Oändligt många situationer har lett fram till den händelsen där könsituationen belyses. Normer kan skakas om där i idrottshallen och något kanske förändras i den killens sinne som står där utan boll med en tjej som faktiskt kunde.
Och kön görs i samhällsdebatt om ungdomsbrottslighet (Lindgren 2006: 172)
Kön och ålder görs ju också av och i den egna kroppen. Olika åldrar i livet presenterar olika ålderstillhöriga uttrycksformer. Beroende både på hur vi uppfattar vår roll i samhället och på hur vår kropp känns. Kön görs parallellt med ålder i de dagliga normer som förmedlas av våra medmänniskor och våra egna erfarenheter. Vissa anammar vi, vissa vill vi separera oss från för att utvecklas till egna individer. För kvinnan verkar det ha större betydelse än för mannen att utseendet förändras (Lövgren 2010: 41-42) och som i mitt eget fall med hårfärgen. Det kan leda till att känna sorg, frustration och uppgivenhet som till exempel i utdraget från Annelie Brännström Öhmans (kommande) ”Torsdagsklubben: De långa tanternas bok” (Lövgren 2010: 79-80). Åldringsprocessen leder till ”avköning”. Det är inte längre betydelsefullt om man är man eller kvinna. Man är helt enkelt åldrad, gammal. Identitet blir betydelselöst i flera av samhällets sammanhang. Inom vården förpassas den personliga integriteten till dåtid. För personen måste ju duschas och i all sin nakenhet blir kvinna sedd av man och man av kvinna. Det finns inte utrymme för att bli generad i utsatthetens tillvaro. I det fallet görs kön till inget. Vem gör det? Vårdpersonalen för att det är praktiskt eller kanske i ett försök att visa personen hänsyn. Vårdtagaren måste skala av alla kroppsliga gränser som satts upp genom ett livs erfarenheter och intala sig att göra okönhet. Kön görs genom att det inte görs. Vid åldrande förminskas kroppen till och med försvinner nästan helt.
Ålder görs genom etiketter på individer i arbetslivet: ”Ungdomar kommer med nya friska idéer men har för lite erfarenhet”. ”Kvinnor är till besvär när de ska vara barnlediga”.” Äldre personer är trångsynta” (jmf Lövgren 2010: 154-155). Pension som klasskillnad? Ett välkommet avslut för den som har ett hårt fysiskt arbete men den som driver eget företag och fortsätter efter den officiella pensionsåldern förminskar synen på sig själv som äldre.
Kön görs i samhället när byggnader benämns fallossymboler, eller när man döper byggnader efter tuttarna på en kvinnlig politiker (Lundgren 2006: 83) Då räcker inte de dagliga visualiseringarna i marknivå till för att göra kön i våra offentliga rum, vi måste göra innehållet ännu större. För frågan om genus och kön blir ofta en fråga om makt, och makt måste göras synligt för att höras och synas. Om det sedan är de som har makt att bygga dessa enorma byggnader eller de som har makten att sätta namn på dem.
Men kan vi bidra till att omforma normerna genom att inte alltid följa de outtalade reglerna för hur en man eller kvinna, ung eller gammal bör uppföra sig? Då är vi ju delaktiga i att göra förändringen. Individerna i ett samhälle tänjer på gränserna för det normativa och nya principer bildas. I vissa fall kan det vara bra om förändringar sker, där normerna varit begränsande för vissa grupper av människor. I vissa fall kan det vara en trygghet att bevara vissa kulturella symboler som sammanlänkar människor i ett samhälle. Det är individen som får avgöra.
Referenser
Wikipedia på engelska: ”Doing gender” (Wikipedia kan anses osäker som källa men jag sökte och tyckte mig finna bekräftelse på just detta från andra källor)
Marianne Liliequist & Karin Lövgren, red (2010) – ”Tanten, vem är hon? En (t)antologi”
Anna Sofia Lundgren (2006) – ”Genus på offentlig plats”