Sorg blir väldigt påtaglig för oss när en nära anhörig dör. Samtidigt finns det många andra anledningar till sorg som vi behöver ta på lika stort allvar, som vi också kan behöva prata om. Men för mig var den sista tiden med min pappa mycket stark och många tankar och funderingar ledde till ord som bildades i korta meningar, poesi kan man väl kalla det. För mig var det det enda sättet att uttrycka mig. Det var alldeles för tungt att bilda långa meningar. Jag lägger ut några utdrag här från inlägg jag gjorde under tiden när pappa blev väldigt sjuk och sedan när det tog slut. Jag var under tiden allt hände med i en bloggutmaning som innebar att man skulle göra ett inlägg om dagen. I början försökte jag hänga med, men sedan ville jag på något sätt sortera mina tankar för mig själv och då blev det ganska tyst här på bloggen. Det var ändå bra att försöka sätta ord på det som hände.
Jag lägger ut dem nu för att kanske kunna ge lite hjälp och stöd till någon annan.
En kapten
Kapten på ett skepp
med en vilsen matros
jag följde med
som betalande gäst
mitt pris blev mig själv,
en trasslig person.Du styrde mitt skepp
med varsam hand
lärde mig kärleksfullt
om livet ombord
med humor och kunskap
seglade vi fram
inga stormar i början
ingen oro fanns.Då matrosen tog över
vaknade Neptunus till liv
vågorna ruskade vår båt
hit och dit
när både solen och månen
skymdes av moln
blev varje dag en kamp
ingen riktning fanns.När det stormade som värst
spolades jag överbord
osäker först men lättad också
havet var ju rent och luften fri
jag såg dig på avstånd
kvar på ditt skepp
men havet var stort
jag nådde inte dit.För dig var det aldrig ett alternativ
att hoppa i och simma lugnt med mig
en kapten överger aldrig
ett sjunkande skepp
och ditt fartyg seglade,
dock trasigt,
men vidare trots allt.Nu står jag på min strand
och ser ditt skepp med
din matros i ständig dimma
och du själv inte längre
går vakt på ditt däck.
Jag önskar så starkt
göra en saga sann
att ett hjärta från
En Holländare kan få
ditt skepp att
flyga fram.Det går inte att förstå
ett liv utan dig
du är min kapten
du var mitt allt
vad gör jag på en strand
där jag inte längre
kan se mot horisonten
att du är nära
mina ord tar slut
mitt hjärta svämmar över
att se dig segla bort
är det svåraste jag gjort.
♥
Dagarna släpar sig fram.
Pappa ligger i en sjukhussäng, kommer inte att bli frisk.
Vet han om att han väntar?
Vissa saker blir viktigare än andra.
Att ena dottern får sitta i en sminkstol på Kick’s och bli fin och prova nya produkter är viktigt.
Att mina skosnöre håller på att gå i sönder och jag borde köpa nya är helt oviktigt.
Så reagerar jag. Någon annan kanske hade reagerat helt annorlunda.
Döden berör oss alla på något sätt.
Vi slutar inte själva att leva, men vi betraktar livet på ett annat sätt.
Att vi blir medvetna om att döden finns är viktigt.
Att försöka förstå eller ha en aning om hur vi vill förstå innan vi berörs av den
Det går inte att undvika döden, hur gärna vi än vill tro att vi kan.
Inte med shopping, jobba, beroende, ingenting.
Men det gör ingenting, om vi bara kan lära oss att uppskatta livet istället och allt det som är inbegripet i livet; människor, djur, natur.
Jag har alltid varit så rädd för döden att jag låtsat som om den inte fanns, men någonstans på vägen har jag försökt lära mig och att förstå. Det går bättre nu. Jag har funderat länge. Jag har en idé som gör att jag känner mig lugnare nu än jag gjorde förr. Men tanken på saknad och sorg berör mig fortfarande djupt.
Mitt liv kommer fortfarande att snurra vidare som vanligt, men pappa kommer inte längre att vara med och delta. Jag kommer aldrig mer att höra hans röst, hans skratt.
Det är de roliga sakerna jag kommer ihåg nu. Alla gånger vi skrattat tillsammans.
Det får mig att tänka att roliga saker är viktigare i livet än sorgliga.
Jag tar med mig de fina sakerna jag lärt av honom.
Nu måste jag börja en annorlunda resa i mitt liv.
I morgon är det torsdag
♥
Från 28/3 2014
I stillheten i går
i ett rum med tomhet kvar av det som en gång varit.
Två personer, förenade, men bara mina andetag som hörs.
Tystnad, tomhet men ändå innehåll.
Så är det med motsatserna i livet.
Vi har, vi har inte.
Utan att tänka kom orden, i korta meningar på mitt papper
helt oredigerat, för jag vill inte längre ta bort, tillräckligt mycket är borta nu;
Det finns en värld där
alla andra världar finns
en plats för ro
för allt det som är gott
Dit ingen kommer som
inte vet vad det
som utanför och borta är
Där finns det bara
det som sker
som inget stör, glöms bort
eller kastas
Låt dig inte glömma
att där allting sker
din plats finns kvar
där inget saknas
♥
Från den 11/4 2014
”Döden, döden.”
Varje dag pratade Astrid med sina systrar Ingegerd och Stina i telefon. De började alltid samtalen med orden ”döden, döden” för att liksom ha det avklarat, sedan pratade de om andra saker.
Det är inte klokt vad det varit svårt för mig att prata om döden genom åren.
Som en struts har jag inbillat mig att det inte finns om jag inte ser det.
Om jag anstränger mig tror jag pappa berättat att han gått ur kyrkan och således inte får kyrklig begravning. Men jag har inte lyssnat alls. Döden har ju inte funnits.
Astrid Lindgren var en mycket klok kvinna på många sätt. Hon kunde tala om döden och till och med förklara för barnen. Lika naturlig som livet är döden.
För visst blir det lite roligare om man tänker på ett Nangijala efter detta.
En annan klok kvinna som är en nyare bekantskap, är Eva Rudolf, begravningsrepresentanten på Fonus i Limhamn, Malmö. Hon har lotsat oss igenom alla vindlande passager av det som händer när en nära anhörig går bort.
Hon är dessutom den borgerliga officianten som kommer att leda ceremonin vi kommer att ha för pappa. Tillsammans har vi kunnat planera för musik och texter som vi hoppas ska ge oss alla en fin minnesstund och pappa hedras för den underbara medmänniska han är.
Fonus har en riktigt bra funktion på sin hemsida Vita Arkivet, (länk här!) Jag vill gärna rekommendera alla att gå in och fylla i det. Det är helt kostnadsfritt, förvaras digitalt och kan användas på vilken Fonusbyrå som helst i landet efter man har avlidit. Man kan gå in och ändra där själv när som helst om man tex kommer på ett annat musikstycke man vill ska spelas eller en annan sorts blommor man tycker om. Det är till stor hjälp när anhöriga ska ordna med allt. Speciellt om man skulle ryckas bort hastigt och inte har hunnit prata så mycket om hur man vill ha det.
Jag tyckte detta var viktigt att prata om redan när jag skrev: Not enough time, kika in och läs om du har tid. 🙂
Jag unskar dig en underbar dag!
Lotta
♥
Det blev en väldigt stämningsfull och vacker ceremoni. Helt borgerligt. Vi hade fått välja innehåll helt och ville att den skulle bli så ljus och hoppfull som möjligt för alla men ändå sorglig. Precis så blev det. Vi grät allihop rakt igenom. Två av våra flickor sjöng Summertime ur Porgy and Bess helt accapella. Det var otroligt vackert.
Jag saknar honom varje dag och kommer att göra tills jag själv slutar andas. Men jag är glad för allt det fina vi har haft tillsammans, det som har hjälpt mig att bli den jag är. Jag prata med honom i mina tankar, ofta. Och då blir jag lite lugnare, det känns som att han är där och stöttar och hjälper mig. Men ibland blir jag också otroligt ledsen.
”Ett skrivbords funderingar”
Jag har en vän
var är du nu?
Vi gjorde så mycket
tillsammans jag och du.Jag var viktig då
höll ordning på papper
och annat stort
vässade pennor
och skrev kort.Vi skrev en bok
gemensamt du och jag
då var du hos mig
varje dag.Jag saknar dig
här känns så tomt
din röst, din hand,
du visslade så fort
du satte dig hos mig
och stolen
knarrade bekant.På mig står nu
ditt fotografi
och varje dag smeks
ramen som du har.
Hon kan ju aldrig blidet vi hade, du och jag
men hon är ju trots allt
det enda jag har kvar.
♥
Innan detta med papa hände kom jag i kontakt med Svenska Institutet för Sorgbearbetning och lyssnade på väldigt kloka föredrag, du kan läsa mer om det här
Lotta Wanners blogg 