Utanför mitt köksfönster står en björk.

Det är en annan björk än den som är här på bilden. Men jag vill ju låta mina grannar få ha sin husfrid, så jag tar inte någon bild på just deras björk.

Fast det egentligen är den björken det handlar om.

Hmmmm

Jag är mycket tacksam över den stilla lunk mitt liv för tillfället befinner sig i. Mina dagar består för det mesta av att studera mitt favoritämne etnologi, skriva på min bok och måla mina tavlor. För det mesta är jag helt absorberad av detta.

Därför kom årets avlövning som en riktig chock för mig! Jag råkade titta upp när jag fyllde på vatten till mitt kaffe och såg att grannens björk var alldeles naken! Sista jag såg den (tyckte jag) hade den varit vackert guldgul!

Då tänkte jag tre saker:

• Jag borde vara mer uppmärksam på naturen runtomkring mig!
• Ett träd i all sin nakenhet kan se väldigt sorgset ut.
• När solen lyser på grenarna får de nytt liv.

Och eftersom jag sen alltid måste krångla till det ytterligare i mina funderingar tänkte jag:

När nu björken står där i all sin nakenhet är alla grenarna lika delar av trädet, varken mer eller mindre. Alla delar behövs för att det ska bli ett träd. Så ser jag på mänskligheten också.

I år ska jag lära mig acceptera vintern och ta tillvara de läkande delarna. Under tiden gror livet dolt i marken i väntan på den värmande våren. Allt passar ihop och behövs. Och när tiden är mogen så är våren här igen.

Hösten kommer tidigt om morgonen men våren i slutet på en vinterdag.

(- Elizabeth Bowen , irländsk författarina 1899-1973)

Jag önskar dig en underbar dag.

Lotta