Lotta Wanners blogg

För att ord och bilder ger människor vägar till kommunikation och om vår jord ska vara en bra plats att leva på behöver vi kommunicera mera.


16 kommentarer

Till dig Pappa…..

snödroppe

Min pappa fyller 90 år den 20 juli.

Undrar om han kommer att göra det?

Hur sätter man ord på ett helt liv tillsammans?

Hur säger man det där som man inte riktigt kan säga?

Nu har jag stått vid sidan om i ett antal månader och sett honom brytas ner och bli svagare. Vi syskon hjälper till med vårdplatser och hjäpmedel.  Jag förstår ju att det kommer att ta slut, men vill ändå inte. Jag vill bara sitta ner och prata som förr igen. Det kommer aldrig mer att bli så.

Ibland samlas mina ord i korta meningar. Idag är en sådan dag.

En kapten

Kapten på ett skepp
med en vilsen matros
jag följde med
som betalande gäst
mitt pris blev mig själv,
en trasslig person.

Du styrde mitt skepp
med varsam hand
lärde mig kärleksfullt
om livet ombord
med humor och kunskap
seglade vi fram
inga stormar i början
ingen oro fanns.

Då matrosen tog över
vaknade Neptunus till liv
vågorna ruskade vår båt
hit och dit
när både solen och månen
skymdes av moln
blev varje dag en kamp
ingen riktning fanns.

När det stormade som värst
spolades jag överbord
osäker först men lättad också
havet var ju rent och luften fri
jag såg dig på avstånd
kvar på ditt skepp
men havet var stort
jag nådde inte dit.

För dig var det aldrig ett alternativ
att hoppa i och simma lugnt med mig
en kapten överger aldrig
ett sjunkande skepp
och ditt fartyg seglade,
dock trasigt,
men vidare trots allt.

Nu står jag på min strand
och ser ditt skepp med
din matros i ständig dimma
och du själv inte längre
går vakt på ditt däck.
Jag önskar så starkt
göra en saga sann
att ett hjärta från
En Holländare kan få
ditt skepp att
flyga fram.

Det går inte att förstå
ett liv utan dig
du är min kapten
du var mitt allt
vad gör jag på en strand
där jag inte längre
kan se mot horisonten
att du är nära
mina ord tar slut
mitt hjärta svämmar över
att se dig segla bort
är det svåraste jag gjort.

Jag säger trots allt tack till livet, för den resa vi har gjort tillsammans. Och för den tid vi ännu har kvar.

Var rädd om dig idag.

Lotta

Min älskade Pappa!

Min älskade Pappa!


Lämna en kommentar

Rosengård och släkten Kockum II.

Rosengård

För den som är född och uppvuxen i Malmö har Rosengård alltid varit ett givet ämne för diskussioner och synpunkter.

Dessutom har Kockumskranen varit synlig i stadsvyn ett antal årtionden.

Under uppväxten på 70-talet i Malmö var arv och fostran och politisk åskådning viktiga egenskaper för hur man bedömdes som människa. Vi hade dagligen politiska diskussioner på skolgården som var lika hetsiga som våra föräldras, som var lika hetsiga som de som fördes i talarstolen i Riksdagen eller vid förhandlingsbordet i FN. I hela landet 0ch hela världen var den politska medvetenheten mycket stor och tillika  engagemanget.

I det sammanhanget var det inte särskilt ”fint” att ha ett efternamn som många människor kände igen och som dessutom kunde antyda att man inte kom från ”arbetarklassen”, som ju vid den tiden var den i huvudsak acceptabla klassen.

Med påföljd att jag, så snart som möjligt, vid presentationstillfällen endast svarade med mitt förnamn Charlotte och eftersom det är ganska svårtytt på skånska, kortade jag snabbt ner det till Lotta. Enkelt och bra.

Det ironiska i sammanhanget är ju bara det att min pappa skrev en bok, innan jag föddes, som handlar om just släkten Kockum. Och sedan jag blev medveten om mitt efternamns-problem har jag således haft en mycket förvirrad inställning till stolthen  över att min papa faktiskt skrivit en riktig bok, fast om ett ämne som jag inte kunnat identifiera mig med.

MEN, nu är min pappa gammal, och jag själv har ju också varit med en del år. Jag inser att jag måste ta tjuren vid hornen och engagera mig i ”Min faders verk”. Dessutom vill jag ju ta reda på vilka frågor som kan dyka upp så att jag vid behov kan fråga ”källan” till all kunskap. OCH jag vill inte längre dölja faktumet att jag faktiskt heter Kockum i efternamn.

Intressant nog att skriva om det? Jag hoppas det. Detta har iallafall blivit en början.

Kanske beror det på min ålder, kanske på erfarenhet eller båda delarna eller något annat. Men när jag bläddrar i hans bok och anteckningar nu, tycker jag det börjar bli riktigt intressant.

Jag hoppas ju att du också ska tycka detta är intressant. Kommentera gärna med synpunkter! Jag behöver massor med inspiration för att våga gå igång med det här projektet (som jag inte ens vet vart det ska leda)

Min älskade Pappa!